Jag besökte dig idag, som gamla vänner gör.
Jag fann ditt hus och mindes dig när jag stod utanför.
Du var en sån som tala smått men tänkte vitt och brett
med huvet fullt av vackra ting som ingen hade sett.
Din blick var mild, du dolde ej ditt jag bak tomma ord
och hela världar byggdes upp i samtal vid ditt bord.

Nu stod jag där och väntade, med handen på din dörr,
på att, med dig, få resa ut i tankarna som förr.

Och när du kom och öppnade och bad mig stiga in
så sökte jag febrilt den blick som tillhört vännen min,
men allt jag fann var färgat glas i tomma djupa hål
som sände ut en spegelbild av borstat rostfritt stål.
Och hela du från topp till tå, av lapp på lapp, var täckt.
På var och en av alla dom stod skrivet något käckt.

Vi satte oss som vi gjort förr men trollkarlen var död,
örnen hade blivit till en mus och slocknad var dess glöd.
Den flög ej längre högt och stolt mot klarblå, molnfri sky,
den levde nu bland tamboskap och täcktes utav dy.
Din mun den tugga åsikter som någon gett som lån
medan dina tomma ögon stirra blint på telefon.

Jag ursäktade mig hastigt och gick mot stadens torg.
Och just då och där blev saknaden, istället till ren sorg.