Det tog några sekunder att ta sig upp till ytan igen. Det öronbedövande dånet från vattenfallet hade under vattenytan förvandlats till ett dovt och avlägset muller...

---------------------------------------------------------

För en sekund förstod jag inte var jag var. Sedan kom sinnena ikapp och jag insåg att mullret som väckt mig ur drömmen kom utifrån. Försiktigt för att inte väcka henne, reste jag mig ur sängen och gick ut på terassen. Natten gav ett lugn till staden och den annars hektiska livstilen som kännetecknade hela kusten. Jag tyckte om det. Ljudet från havet. De vackra upplysta byggnaderna och de folktomma piazzorna. Ett nytt muller hördes från bergen inåt landet. En storm var på väg. Jag satte mig i den stora konstrottingfåtöljen och tittade ut över havet. Ännu var ovädret långt borta. En ljummen bris omfamnade mig.

Jag började tänka på drömmen jag haft. Inte konstigt att den hade varit annorlunda och mardrömslik, efter den dag vi haft. Så mycket hade hänt och så mycket av det vi kände kunde inte uttryckas med ord. Så vi älskade och åt och älskade igen. Efteråt hade vi legat på sängen helt tömda på energi. Jag hade slutit ögonen och måste ha somnat på en gång.

Brisen verkade tillta något men det mörka havet nedanför var ännu lugnt. Långt borta inåt land hördes det dova mullret efter ännu ett blixtnedslag. Tankarna på drömmen kom tillbaka. Det var som om den inte ville släppa taget innan den fått lämna sitt budskap. I drömmen hade vi simmat i en vacker och exotisk lagun med höga klippor runt oss. Ett vattenfall från en av klipporna i bortre ändan av lagunen hade gjort oss nyfikna och vi började simma mot det. När vi kom närmare blev himlen mörkare och när vi var alldeles nära hade dagen förvandlats till natt. Endast månens sken lyste över den bäcksvarta lagunen. Av någon anledning hade vi inte brytt oss om denna scenförändring utan fortsatt simma mot vattenfallet. Chandra hittade på att man fick önska sig något när man simmar genom ett vattenfall och vi skrattade åt ideen när vi simmade igenom. Bakom fallet skapade månens sken fantastiskt vackra mönster på bergväggen. Vi hittade en avsats en bit upp på bergväggen som vi klättrade upp till och satte oss och beundrade ljusspelet. Det var ett perfekt ögonblick.

Så såg jag dem. Ansiktena som med förvridna och groteska miner bröt sig loss ur vattenmassorna och gjorde små utfall mot oss. Jag tittade på Chandra som verkade helt omedveten om det som skedde. För varje sekund och utfall kom ansikterna allt närmare. Jag försökte säga till Chandra att vi måste ta oss härifrån. Att vi var i fara. Men dånet från vattenmassorna dränkte min röst. Det fanns ingen tid för tvekan, ansikterna var nu ännu fler och och utfallen aggressivare. Jag tog tag i hennes arm och drog henne med mig ut i ett hopp från klippan och ner mot den mörka vattenytan. Det sista jag mindes innan jag vaknade var mullret från vattenfallet ovanför och hur jag med armen om henne simmade genom mörkret upp mot ljuset...

- Hej, är det här du håller till? Kan du inte sova?

Förskunken i mina tankar hade jag inte märkt att Chandra kommit ut på terassen.

- Hej, svarade jag. Kom och sätt dig.

Hon kröp upp bredvid mig i dubbelfåtöljen inlindad i ett täcke och med benen vikta under sig. Det långa svarta håret var rufsigt. Jag strök det ur hennes ansikte. Hon tittade upp mot mig och log.

- Jag hade en mardröm, sa jag.