Han stod framför spegeln i badrummet. Blodet från de öppna såren i munnen rann ner och färgade det vita handfatet rött. Det var mest rött nu. Insidan av underläppen såg ut som en köttmassa och han såg att det gått ett hål rakt genom läppen där vänster hörntand satt.

Känslan av overklighet hade avtagit nu och en malande smärta började sitt intåg i hans medvetande. Att trycka tillbaka underkäken hade han gjort på ren instinkt.

När han vaknade på golvet bland omkullslagna matbordsstolar i vardagsrummet hade han varit som i en dimma. Inte känt någon smärta, inte förstått varför han låg bland stolarna med allt blod på sig själv, på golvet och på väggarna runt honom. Han ville säga något men kände en fruktansvärd smärta när han försökte forma ord. Det var då han insåg att käken inte satt som den skulle.

Han tittade upp och såg sin far stå ovanför sig med triumferande blick. Med ens förstod han vad som hänt. Han hade satt sig upp mot sin väktare, och denne hade med hela sin tyngd slagit ner upproret. På det ända sätt han kunde. Med våld.

Han kvävde instinkten att be sin far om hjälp. Han hade ingen far, hade aldrig haft någon. Bara en fångvaktare som tvingade honom längre och längre bort från allt han visste. Allt närmare en avgrund. Mot en avskyvärd plats utan ljus eller värme som skrämde honom och gav honom mardrömmar om nätterna. Där det enda ljudet som fanns var en röst inifrån som upprepade samma ord gång på gång.
Döda honom…döda honom…

Han reste sig och gick på vingliga ben till badrummet. Det hade krasat som om han tuggat grus när han tryckte tillbaka käken. Det hade gjort mindre ont än han trott och han var förvånad att det alls hade gått. Han såg på sig själv i badrumsspegeln, såg in i sina ögon, kände en vansinnig sorg välla upp inombords och ville börja gråta, men blev medveten om att hans far stod i dörröppningen och iakttog honom.  
Ok, din djävul, du lyckades knocka mig, men du har fan inte knäckt mig. Han avbröts ur sina tankegångar av faderns röst.
– Snabba på, du ska tvätta av tapeterna innan blodet hinner torka in…

Det var helt vansinnigt, tänkte han. Fan, inte ens när hans egen son stod med blodet rinnande ur munnen, kunde han visa någon mänsklighet. En tanke formade sig i honom. Jag ska visa den djäveln att jag är hårdare, än han någonsin själv har varit!

Så tog han en nagelsax ur badrumsskåpet, drog ner underläppen och vände sig mot sin far. Såg med hat in i dennes ögon och klippte längs med tandköttet bort köttslamsorna i munnen. Han såg på sin far och höll upp köttslamsorna framför honom tills denne vände bort blicken och gick därifrån.

Han visste med en gång att han hade vunnit och att hans plågoande aldrig skulle våga röra honom igen. En känsla av triumf sköljde genom honom. Fyllde honom med en kraft han aldrig tidigare känt. Ingen skulle någonsin kunna rå på honom igen. Han skulle krossa alla som försökte. Han hade knäckt koden...

Vad han inte visste var att han i just det ögonblicket blev en förlorare. Att den enes sjukdom hade tvingat fram det sjuka i den andre. Att det skulle ta en halv livstid att bli fri.

Han var sexton år...