- Du behöver inte berätta...

Halvmörkret i rummet fick hennes hud att anta en mörkt bronsfärgad nyans. Det långa svarta håret glänste i stearinljusens flackande sken. Hon var vansinnigt vacker, tänkte jag.

- Jag vill berätta, svarade jag. Jag vill att du ska veta vad och vilka som har format mig. Inga hemligheter...

- Det här är så häftigt, sa hon och tog en klunk av vinet. Nej, inga hemligheter mellan oss! De mörka ögonen utstrålade tillit och nyfikenhet.

- Vi brukade sitta såhär, började jag. Mitt emot varandra precis som vi sitter nu. I timmar kunde vi prata om livet, kärleken, möjligheter och begränsningar.

Jag tog en klunk av vinet och lät orden sjunka in. Det var inte helt lätt att berätta. Och jag var inte ens säker på om mina ord skulle göra henne eller ens mig själv rättvisa. Kunde det ens bli annat än fel, tänkte jag. Men jag ville berätta. Jag ville riskera.

- Jag älskade dessa samtal, fortsatte jag. Jag älskade hennes okuvliga vilja att söka det sanna och äkta. Hur hon inte gav efter för det vardagliga bekväma och jag älskade hur hon sökte sig längst ut på grenarna i sitt sökande. Jag såg inte var hennes horisonter slutade, som jag alltid gjort i mina tidigare relationer och det gav mig så mycket frihet att utforska mina egna gränser. Med henne kunde jag lyfta blicken...mot oändligheten...

Jag såg på Chandra som verkade fullständigt bekväm och insåg att det nog mest var jag själv, som tyckte det var jobbigt att berätta.

- Men det var inte alltid lätt. Det fanns perioder där det blev svår att följa henne i sitt ständiga sökande. Och hon tvingade mig att kliva ut ur mina komfortzoner...till djup som lämnade mig sömnlös under nätterna som följde. Jag älskade det, men det var också en oerhört smärtsam vandring att göra. Jag var vid den tiden i mitt liv, en man med omsorgsfullt byggda murar, så det blev många resor in i det okända. Egentligen förstår jag inte hur hon orkade med mig?

Jag stannade där, tog en klunk av vinet och såg på Chandra.

- Tråkar jag ut dig?

- Absolut inte, jag vill veta mer.

- Ok, fortsatte jag. Som sagt, jag vet inte hur många gånger hon lämnade mig sömnlös eller hur många gånger som jag förbannade att jag ens träffat henne. Men hon gjorde mig större och hon var okuvlig i sin ambition att få mig att växa. Det fanns aldrig något elakt i hennes sätt att vara. Hon var den hon var, en fri själ. Hon om någon gjorde mig fri. Och jag skall nämna endast en person, som den som lärde mig att älska...så är det hon.

Chandra hade satt sig upprätt i fåtöljen, lätt framåtlutad. Hon såg på mig.

- Vad hände med er? frågade hon.

- Helt ärligt, blev jag nog ganska förälskad i mitt eget växande. Det gör ont att behöva säga det, men någonstans slutade jag att se henne. Om jag någonsin gjorde det så som hon behövde bli sedd? Då trodde jag det, nu i efterhand förstår jag bättre...

Och så fanns det en faktor till...

- Hur menar du?

- Det fanns en annan man i hennes liv. En man som nådde henne på ett sätt jag aldrig förmådde...

Chandra såg på mig, nu med en allvarlig blick. Så reste hon sig och satte sig grensle över mig.

- Fan, sa jag och såg på henne, det där gjorde ont att berätta.

Hon kysste mig och viskade sen i mitt öra.

- Tack, för att du gjorde det...din ärlighet öppnar upp mig...

Hon drog sina fingrar genom mitt hår, ner i nacken, ut på ryggen och började dra av mig t-shirten. Hennes andning var tyngre nu och kroppen mer spänd. 

Jag slöt ögonen och lät mig villigt dras med…