Det svarta håret glänste i morgonsolen när hon kom ut på altanen med en kopp te och satte sig i fåtöljen bredvid mig. Vi satt en liten stund i tystnad och såg ut över havet. Det var något magiskt med morgnarna, ljuset, lugnet och det absolut knallblåa havet. Dofterna av salt och blommor.

- Berätta, sa hon.

Jag såg på henne. De mörka ögon som jag var totalt förlorad i, iaktog mig, sökte mig. Hon lutade sig över och kysste mig och strök bort några hårstrån ur pannan på mig.

- Berätta varför du inte kan sova.

Det hade inte gått mer än en vecka sen hon kom genom gaten på flygplatsen. Vi skulle få två veckor tillsammans där vi i lugn och ro skulle få chansen att lära känna varandra bättre. Kanske hitta ett frö för en gemensam framtid. Förväntan hade förvandlats till ett drama redan på vägen från flygplatsen. Det hade varit skratt och tårar, mod och rädslor om vartannat. Så mycket hade hänt på den korta tiden, runt oss, i oss och inte minst emellan oss.

- Jag drömde att jag kysste en kvinna...en annan kvinna, sa jag.

Hon såg på mig, med en lätt förvånad blick.

- Tyckte du om det?

- Nej, det var inte en sån dröm, svarade jag. Det var som i en mardröm. Som om jag skulle testas, utsättas för frestelser och tvivel. Och det var obehagligt...eftersom jag besvarade kyssen!

Jag såg på henne för att se hennes reaktion. Men allt jag kunde se var mjukhet i blicken. Det fanns ingen oro i ögonen, inga tvivel. Så sprack hon upp i ett nyfiket leende.

- Har du alltid varit så här ärlig?

- Nej, verkligen inte. Jag är både hemlighetsfull och tyvärr också ofta feg när det kommer till att berätta om mig själv.

- Den personen du beskriver har jag aldrig sett i dig.

- Det är för att du tar fram det bästa i mig, svarade jag.

Hon såg på mig med höjda ögonbryn och vi började skratta åt det jag precis sagt.

- Fan vad det där blev klyschigt, sa jag. Förlåt mig!

Hon såg med ens allvarligt på mig.

- Jag tycker om din ärlighet...din fullständiga tillit.

Hon stannade upp några sekunder innan hon fortsatte.

- Och vet du...jag tyckte om det du sa. Jag tyckte faktiskt väldigt mycket om det!

Hon såg mig i ögonen. Så lutade hon sig fram alldeles nära och viskade.

- Det är för att varje ord känns äkta och för att jag instinktivt alltid känt att du inte skulle ljuga för mig.

Ännu en tystnad och nu med blicken ut mot det azurblå havet fortsatte hon.

- Vad är det som händer med mig? Du slänger ur dig värsta klyschan...och här sitter jag och suger åt mig varje ord...

Jag såg på henne och insåg att det inte bara var jag som förändrades. Drömmen hade handlat om min rädsla. Om min rädsla för vad djupet i hennes omfamning och min kärlek till henne gjorde med mig. Min rädsla för att tappa kontroll. Samma tankar och samma tvivel fanns ju också hos henne. Vi var två som lämnade en del av oss själva bakom oss. Vi var två som trevade oss fram. Vi var två...

Jag reste mig ur fåtöljen och ställde mig på knä framför henne. Mina händer sökte hennes och hon tog dem i sina. 

- Jag har inget försvar mot dig, sa jag. Absolut inget försvar...så har det varit sen första början.

- Och jag har nog aldrig haft något försvar mot dig...och det konstiga är att det inte skrämmer mig...

Hon gled ur fåtöljen och ner i min omfamning med armarna hårt runt min rygg. Jag kunde känna hennes hjärta slå.