Inte är det mycket man vet om sina grannar. Själv visste jag inte stort mer om min barndoms grannfamilj än att pappan hette Allan och näst yngste sonen Jan-Allan. Jan-Allan och jag hade kysst varandra under mattan en gång på en hippa i deras gillestuga när vi var fjorton. Det var Sanning eller Konka och vi fick En Snabbis Under Mattan. Jag var egentligen mycket mer sugen på hans kompis, så det var tur att vi inte fick En Långtradare Under Mattan. Jag kunde fortfarande minnas doften: en blandning av gummi, rengöringsmedel, damm och fickljummen Explorer.

Men nu föll det sig som så att sonen, dottern och jag var på besök hos morfar med anledning av de kungliga bröllopsfestligheterna, och behövde låna festkläder. Jag hade själv inte hunnit ta tag i saken och besöka teaterförrådet, men morfar var rådig, ringde grannfrun och kom snart tillbaka med en långväst i kycklinggult siden, ymnigt dekorerad med matchande svandun och pärlor, samt några färgglada fjädrar och säkerhetsnålar till barnen. Jag bad honom framföra mina tacksägelser och satte genast igång med maskeradutstyrseln. Fjädrarna passade fint på barnens svarta T-shirts. Jag klippte till varsitt par shorts till dem också av mina urvuxna strumpbyxor somjaghittade i flickrummet, och fixade dem varsin charmig stjärtplym.

Händelserna under prinsessbröllopet kommer inte att närmare refereras här, då de redan blivit uttömmande belysta av lokal- och rikspress och allmänheten säkert är mer informerad än jag vad gäller detaljerna. Jag kan endast bidraga med mina personliga upplevelser.

Vi anlände på morfars inrådan i god tid och lyckades få en utmärkt utsiktspunkt för ceremonierna i Parken, alldeles invid Hopptornets fot, där de celebra älskande paraderade i sin ståt. Jag lyfte diskret upp barnen på trätrappan mellan några gråkostymerade farbröder. Gubbarna gjorde ens ingen antydan till att klaga, förmodligen eftersom barnen upptog en sådan ringa golvyta att det inte på något besvärande sätt inkräktade på deras benutrymme. De drog bara sina platta portföljer närmare intill sina grå kroppar.

Efteråt blev det ju ett väldigt diskuterande om skottvinkel och om prinsessan kunde klarat sig bättre ifall hon använt den föreskrivna tiaran i stället för det moderiktiga pannbandet i sammetsstretch. Vi for där ifrån i en hast i det allmäna tumultet. Jag tröstade de små kycklingarna, putsade stjärtfjädrarna och berättade sagor om världens ondska.

När barnen och jag släntrade uppför backen på vår eftermiddagspromenad nästa dag och fick syn på Allan i färd med att klippa gräsmattan på framsidan, tog jag mod till mig, genade över gräset med kycklingarna i släptåg och berättade mitt ärende: att återlämna kycklingutstyrseln som jag faktiskt råkade ha med i ryggsäcken kvarglömd sedan i går. Allan stängde genast gräsklipparen och inviterade oss i de kubistiska salongerna.

Allans fru hette Siv. Jag hade hört rykten om att hon var japanska, men för mina ögon såg hon mer ut som en norska. Hennes hår var kort och ljusgrått, och hon bar upp kycklingvästen bättre än jag eftersom hon var något längre och slankare, serverade en underbar curryfisk och berättade om sina elva barn. Sonja skulle gifta sig, Vanja inte hänga sig, Per-Allan bygga en synt och Jan-Olof ett hus. Jag blev rörd på något vis, kanske var det närheten till de kända namnen.. När Siv antydde att hon visste sanningen om prinsessmördaren var jag starkt benägen att tro henne.

Sonen började gnälla om att morfar skulle bli sur om vi kom sena och mätta till middagen. He had a point there.  Men jag ville stanna i ögonblicket, ett litet tag till.