Sitter och pratar om Lejno. Dålig förstås. Faktiskt var det inställt hela natten. Vi är bara här nere för att lära oss någonting. Och inte är det att spara på minnen, utan att skapa nya. Det var kvinnan som spanade på oss för att överleva. Och jag blev mycket gladare av att komma ur garderoben och se deras lekar. Men jag gillar fortfarande att bli sedd på med begär. Lejno mår inte bra, för de andra ser väldigt generade ut. Jag briljeras undan. Hela veckan livas upp av Lejnos briljans. Hennes gula kläder av clown och tenn. Sedan blev vardagsrummet en nattklubb med helt rätt musik. Det är dags att göra något av sitt liv. Strunta i mitt förtal, hans förminskning av de som kände dig, de som såg dig... försvinna bakom hörnen, gömma dig, de såg verkligen ner på dig... Namnet och tankarna har sagts högt så att de hörs. Och då vet man. Hon ser olika ut på olika dagar, väldiga svängningar i humör.

Politikern Lejno, som lockar och pockar. Jag får pengar från mina konserter och det är sju minus i centrala Prag. Efter två järpar och rösti hörde jag rysare. Mot östra näsets sagostad, om man för sina känslor ångrar sig. Men jag kan inte berätta om det här. Vltavafloden under bron med sina skratt och halverad befolkning. Osten jag har köpt, den som har doftat. Visste alltid vilka som sjöng. Vår egen jazz- eller bluesskiva radioledes. Jag kände igen låtarna sedan barnsben (jag hade ju gjort dem själv och känt igen). Och när jag nu hör min egen låt på radion, i denna klädaffär, förstår jag att det inte finns något förtroende att ge eller att ta emot, något vänligt. Gammal hårdrock hörs ur denna speldosa och det är 13 februari, dagen före alla hjärtans dag.