Tänker numera på döden varje dag.
Förvånas över alla år som livet var självklart.
Då framgången lyste om hörnet, där målen blev formade
och hur de drog in i mig i en slags arbetsnarkomani
som sent blev genomskådad.

Idag tar jag verkligen en dag i sänder.
Inser att inget är självklart längre.

Intresset för vad som var före nuet
minskar och liksom ”efteråt” dvs
framtidsperspektivet.

Gud har 99 namn och kamelen det hundrade!

Nuet är Gud sa någon. Det tycker jag är
den bästa definitionen på ett svårsmält
teologiskt problem.

Visst sker det under! Den lame tog sin säng och gick.
Ja, det är ett under att jag överhuvudtaget kan
sitta här och meditera vid tangentbordet.

Vad som inte går att lösa lika lätt är onskans problem
det så kallade teodicéproblemet.

Ont och gott, glädje och sorg, tungsinne och skratt.
Våra kluvna själar…