Vinden hade ökat i styrka och vågorna nedanför terassen började slå in mot betongblocken i vågbrytaren. Chandra hade hämtat en filt och lagt den runt mig. Vi satt i den stora fåtöljen och tittade ut över natten. Ingen av oss kunde sova, för mycket hade hänt runt och mellan oss.

Hon sökte min hand och jag svepte filten över oss båda.

- Hur mår du, frågade jag.

- Jag känner mig omtumlad. Det har varit en emotionell berg-o-dalbana. Att träffa dig igen, olyckan...bilderna från den kommer jag aldrig glömma...kraschen...hur snabbt ett liv kan släckas...och du som satt där i en blodpöl och höll hennes hand fast hon var död. Mitt i allt kaos, kände jag en oerhörd kärlek till dig. I just det ögonblicket kände jag mig fullständigt trygg... jag tror att det var det som fick mig att öppna mig och berätta om det jag har varit med om. Jag känner mig omtumlad och på samma gång underligt fri...

- Ja, det är svårt att ta in allt som hänt. Tänk att det inte ens gått ett dygn sen vi sågs på flygplatsen...

- Hur mår du?

Hon tittade upp mot mig.

- Jag känner mig ganska förvirrad. Ena stunden känner jag ett lugn och i nästa...det är så många olika känslor och bilder som ploppar upp hela tiden. Då är jag bara en passagerare. Det är jobbigt! Det enda som inte är det minsta rörigt...är mina känslor till dig. Underbara älskade..

Jag vände mig mot henne och kysste henne. Hon hade tårar i ögonen...och jag kände på en gång en reflex att börja gråta själv.

- Jag är glad att du finns här hos mig, fortsatte jag.  Du får mig att känna mig trygg mitt i allt...vi är tillsammans här och nu. Det betyder allt för mig. Och vi har våra 2 veckor framför oss...jag hade inte klarat att behöva lämna dig nu...

- Jag hade aldrig tillåtit dig att göra det, svarade hon.

Bort längs kusten mot Italien började de första tecknen på en ny dag visa sig. Jag konstaterade att vinden hade bedarrat, och slöt ögonen.