De skar ut våra ögon
Och världen svartnade medan blod rann som tårar
Tysta ord föll som drömmar från himlen
Poesi från helvetet...

Jag drunknade i en arktisk evighet
Omsluten av ishavets vindar
Som en filt av frustration
Och tusen svältande isbjörnar dog under norrskenet

Rosor av blod, stjälkar av tårar
Vissnande i skymningen
En himmel i lågor, ett hav av hat
Ännu förblindad...

Jag sjunker i ett långsamt nalkande mörker
En döende värld under Fimbuls karga himmel
Och verkligheten viskar maniskt sitt morbida mantra;
Vem ska sakna mig när jag är död?