Det hade blivit rymligare i Träslottet efter utbyggnaden, högre i tak, mer plats för tankar och större golvutrymme. Hippien och jag satt framför den breddade eldstaden och rökte.

- Tycker du vi ska ha den tovade kamelhårsmattan här, eller den mönstrade alpackafilten? frågade Hippien, som verkade uppfylld av en ovanligt förstående sinnesstämning.

- Nej, de skulle ju bli fulla av aska på en gång. En äkta kashmir skulle väl inte vara fel? Du har ju själv sagt att kameler kan skita på dom och att det är bara att borsta av? Nog har väl din farsa några kvar på lagret?

- Han har nog sålt dem tyvärr. Men jag kan fråga honom, skulle ändå till stan och uträtta ett par ärenden.

- Om du ändå ska gå på systemet kanske du kunde köpa lite vin? Dunken är ju nästan slut här. Och kanske kan du hämta barnen när du ändå kör?

- Jag tar ansvar för mina barn.

- Jo. Jag tänkte på våra barn, dom som är hos mormor och morfar.

- Trodde dom skulle stanna över helgen?

- Vi sa inget bestämt. Jag ska ringa dem.

Jag saknade barnen. Om Hippien och jag skulle försöka bli ett par igen för barnens skull så var det väl ologiskt att dom inte var här?

Jag satte mig över telefonfobierna och lyfte luren. Just då ringde dörrklockan.

Jag öppnade. Kvinnan med telefonvagnen log sitt varma säljarleende.

- Det var ju idag vi hade bestämt? För en workshop om En Ny Telefonteknik För Alla? Vi har ju ombokat ett antal gånger men jag hoppas jag har rätt i mina anteckningar? Idag den sextonde? Petterson, Lundström och Andersson kommer också har jag noterat?

Jag såg redan gubben Lundströms snipiga nuna smyga runt stugknuten. Paret Pettersson närmade sig arm i arm på landsvägen. Hippien smet försynt ut köksvägen med inköpslistan: whisky, isoleringsband och mintchoklad.

Här förväntades kaffe och granngemenskap. Hur det skulle  gå till i en värld lack på kaffebryggare och fylld av icke planbottnade troféer återstod att utforska.