Visst skulle vi sälja farfars hus, i sinom tid, förklarade Hippien. Men för att kunna visa det för köpare måste vi ju bo där, för Hippien måste först sortera alla oljemålningar och antikviteter, och då blev huset så stökigt så att det inte gick att visa. Dessutom måste ju barnen få leka när vi nu bodde där. Övre hallen var helt fantastisk som flygplanshangar tyckte Bästgrabben, så vi släpade upp farfars gamla hyvelbänk ifrån garaget och lät honom sprutlackera sina flygplansmodeller där. Det blev ju lite färgfläckar mellan presenningarna, men golvet måste ju förmodligen i vilket fall som helst renoveras.

En dag kom det ändå två kunder som enträget hade bett mäklaren om att få göra ett besök. Bankdirektören såg ut som en tjock pascha och älskade muffins. Mäklaren hade kommit ihåg det och tagit med en kartong. Han satte sig förtjust i sängen bland de dammiga sidenkuddarna och smaskade. Ryttarinnan hade slitit sig från hästarna en timme för att titta in. Hon stampade med stövlarna och tittade oförstående på den noppiga karmstolen. Jag hade planerat att hålla städningen på en modest nivå, bara damma av bordsytorna överallt och sedan sätta på kaffe medan Hippien under tiden underhöll gästerna, men jag fastnade i en dispyt med barnen på övervåningen.

- Vet du hur man rengör ett munstycke med lackfärg på medan man håller det under en vattenstråle? ropade Bästgrabben för att överrösta bruset från vatten och tryckluft.

- Nej och jag har inte tid att kolla just nu, jag måste torka av på bänken här och ställa farfars färgburkar i ordning så att det ser ut som en chic atelje och inte som ett lekrum.

- Det är lätt. Man sprutar bara terpentin på först, eller sprit, det skyddar mot vattnet.

Ångorna var bedövande. Jag hoppades att inte Börsmäklaren och Ryttarinnan var allergiska.

- Förresten är det här inte ett lekrum utan en kreativ verkstad, det har du själv sagt.

Jag hummade till svar och böjde mig ner för att plocka upp några små färgburkar som stod på golvet.

- Låt bli dom där! Det är mina glasfärger! hojtade Sötbarnet ilsket. Jag såg i ögonvrån att hon redan börjat dekorera ett av farfars antika blyinfattade fönster med djur och monster i lysande färger.

Då rann sinnet på mig.

- Nu får ni faktiskt hjälpa till att städa! röt jag. Vi har gäster här som ska titta på huset. Leka har sin tid, röja har sin. Stäng av det där vattnet omedelbart!

När jag vände mig om för att spänna ögonen i Bästgrabben stötte jag med foten till en av glasburkarna. Den visade sig som tur var inte innehålla färg, utan godis, som hamnade i en av vattenpölarna på golvet.

- Ät! vrålade Sötbarnet med tordönsstämma. Innan dom blir sega!

Hon kastade sig själv med vassa mjölktänder över de åtråvärda bitarna. Att en sån liten kropp kunde rymma en sådan klang, tänkte jag. Hon skulle säkert bli en bra sångerska när hon växte upp.

- Jag tycker inte om godis! Nu hjälper ni mig att städa! väste jag.

- Jag tycker inte om att städa! svarade Sötbarnet följdriktigt, och Bästgrabben nickade solidariskt.

Då hörde jag Ryttarinnans stövlar i trappan.

- Jag går ut med hundarna en runda, tills vi får tid att titta i lugn och ro, sade hon i avmätt ton, drog in den terpentinmättade luften och vände på klacken.

Visningen blev kort. Hippien lät mäklaren visa de rum som det gick att öppna dörrarna till för all bråte. Jag höll mig diskret i köket och serverade kaffet. Nästa gång skulle jag ha bättre beredskap, tänkte jag. Nästa gång.