Jag bär på en massa hemligheter. Om du bara visste vad jag gjorde om dagarna skulle du nog ha ångrat att du ens tog kontakt med mig från första början. Om du bara visste hur jag fördrev min tid sittandes framför vita väggar, väntandes på dig att höra av dig, skriva till mig. Bevisa på något sätt att du tänker på mig. Ja, om du bara visste hur mycket jag avvaktar och hoppas på dig - då skulle du radera hela mitt existensberättigande. Eller kanske bara bli orolig, att du betyder alldeles för mycket för mig. Tanken över att du bär så mycket ofrivilligt ansvar, att du tar upp så mycket utrymme i mitt hjärta, ja det kan få vem som helst att brista ut i panik och omedelbart sköljas över med skuld och obekväm tacksamhet. Ingen vill påtvingas ansvar över en människa och jag ber om ursäkt! Jag gråter och förbannar mig själv, men jag kan inte hjälpa det.

Så mycket tid som läggs ner i naiv tankeverksamhet över att vi skulle kunna ha ett liv och en lycka tillsammans. Föreställningarna rusar i mitt huvud - det är värst när jag sova. Jag kramar min kudde och låtsas att den är du. Jag viskar till den, kysser den, värmer den. Och när morgonen kommer och ljuset tränger igenom persiennerna, då vill jag dö. Jag vill ju så gärna vakna bredvid dig, brygga kaffe, kyssa dig godmorgon och sedan krypa ner och reflektera över den glädje och framtid vi bär tillsammans. Stunder då jag inte trodde att det var möjligt att vilja ha dig ännu mer - de dyker upp som spöken ur mörka vrår framför mitt ansikte.

Jag ligger på mitt golv och tänker att du snart ska skriva till mig. Jag blickar upp mot taket, försöker följa en klarhet men den rymmer iväg. Jag suddar ut, börjar om igen men inget händer. Jag kryper gradvis ihop i fosterställning, huttrar och känner hur mina muskler vibrerar i brist på samhörighet och funktion. Jag tänker att om jag ber, ber så innerligt och obegränsat som jag kan, mer måttlöst än vad någon annan någonsin gjort, då så skriver du till mig. Det måste du ändå göra, något annat vore skoningslöst! Och tårarna rinner ner för ansiktet medan glödlampan flimrar i en håglös periferi runt mitt enda liv.