- Tänkte vi skulle göra en liten sällskapsresa nu när familjen är samlad. För att få någon användning för Toyotabussen, annars står den ju bara här och kostar pengar, sa Hippien en dag i oktober.

- Kostar den pengar när du inte kör den? Hur menar du då?

Hippien suckade och himlade med ögonen.

- Skatt, försäkring, vinterdäck. Men såna prosaiska futiliteter tänker väl inte du på. Du har ju själv medgivit att du är en ekonomisk idiot. Du har väl högre saker att tänka på.

Jag nickade uppgivet. Resplanerna passade synnerligen illa just idag, eftersom jag hade en inlämningsuppgift på filosofikursen som skulle vara klar i morgon och redan låg en natts sömn efter.

- Har du frågat barnen? Var det inte idag dom skulle på LAN-party?

- Jo, men vår dotter funderade en gång till på saken och beslöt sig för att familjen var viktigast. Hon är mogen för sin ålder.

- Grabben då?

- Han hade tyvärr lovat att organisera LANet. De klarar sig inte utan honom, han är en naturlig ledare. Det har han efter mig, så det får jag ju acceptera.

- Kan vi inte vänta till nästa helg då? Det skulle passa mig mycket bättre och så kunde ju Grabben följa med?

- Du har ju själv sagt att man ska följa sina spontana impulser. Har du blivit gammal eller? Nästa helg är det inte alls säkert jag har lust och tid att resa och förresten måste vi lägga på vinterdäcken innan dess. Tänkte passa på att slita ut de här sommardäcken, de måste troligen ändå kasseras. Förresten är det gratisbiljetter på VR-center på Glassfabriken idag och vår dotter ville gärna dit. Virtual Reality och gratis glass. Inte vill du väl neka henne det nöjet? Kom nu så drar vi!

Hippien satt redan och varmkörde motorn. Jag blev stressad, slängde ner lite yoghurt och frukt i en plastkasse, smög ner en av filosofiböckerna i jackfickan och ropade på Bästgrabben att skynda sig packa ner datorn. Jag hjälpte honom kånka ut hårddisken, klev försiktigt i leran på gårdsplanen, lyckades för en kort sekund hålla den stödd mot knät med höger arm medan jag öppnade sidodörren och fällde fram sätet med vänster. Jag andades ut, höjde mig på tå, föste hårddisken på plats mellan sätena och fällde tillbaka framsätet.

Hippien lät bilen gå på tomgång i friläge, sträckte på benen och rullade en cigarett. Bästgrabben kom halkande med skärmen genom leran och med Sötbarnet i släptåg. Hon bar på en tygkasse med sladdar, ratt och joystick, och höll gratisbiljetterna till VR-äventyret mellan tänderna.

- Är ni färdiga nu? undrade Hippien. Har du pengar glasögon och nycklar? Ja ursäkta att jag frågar men jag vet ju hur virrig du är. Det är ju lite jobbigt att behöva vända i det här väglaget.

Jag nickade. Barnen och jag spände fast oss. Hippien lämnade bilen på tomgång, pekade med ett varnande finger på choken för att jag inte skulle få för mig att röra den och stegade in för att kolla vedspisen, elspisen, dörrar och fönster. Han betrodde mig aldrig med att låsa.

Vi släppte av Grabben vid villan där LANet skulle äga rum. Barnen och jag kånkade in datorn och bestämde en preliminär tid för avhämtning i morgon. Dottern kastade en längtansfull blick mot grabbarna och datorerna, men så kom hon att tänka på gratisbiljetterna hon stoppat ner i byxfickan och halade upp dem. De var lite skrynkliga.

- Är det bara två? undrade jag. Men varför skulle jag följa med då?

- Pappa sa att du nog kunde planka in. Han brukar kunna snacka med folk sa han.

- Jag har pengar, sa jag.

När vi kom fram till Glassfabriken var kön lång. Hippien och jag turades om att stå i kön med Sötbarnet i handen. Jag tog första passet medan Hippien körde en runda med Toyotan för att spara in en halvtimme av parkeringsavgiften. Jag halade upp pocketboken ur fickan och försökte läsa lite ontologi under tiden. Det gick knackigt. När jag ville göra en anteckning i marginalen med blyertspennan måste jag släppa Sötbarnets hand, och då började hon genast ställa frågor om Glassfabriken och Virtual Reality.

- Mamma hur kommer man från plan 1 till plan 2 egentligen? Måste man hoppa studsmatta eller kan man bara teleportera sig? Beror det på hur många poäng man har fått på förra banan?

 Jag försökte bläddra i VR-programmet som jag lagt som bokmärke i filosofiboken, tappade blyertspennan, kastade mig snabbt ner på knä i kön och återfann den under en rågummisula strax framför oss.

 - Jag vet inte riktigt hur det funkar Sötgumman, vi får väl se när vi kommer fram.

 Kön ringlade sig långsamt fram. Innan Hippien anlände hann vi komma så pass nära spärren att jag kunde läsa inträdespriserna om jag kisade ordentligt. Glasögonen hade jag förstås glömt i bilen. Barn 50 kr vuxna 150 stod det. Fan, jag hade bara 135. Jag funderade ett kort ögonblick över att tigga till mig de återstående femton kronorna av Hippien, men eftersom jag redan visste vad han skulle svara lät jag bli. Han skulle försöka tvinga mig att huka tio centimeter, le glatt och försöka passera för barnbiljett. Där gick gränsen för min stolthet kände jag. Hellre lämnade jag dottern och honom på egen hand i äventyret. Själv kunde jag ju sitta i bussen och läsa lite filosofi under tiden.

 Jag förklarade för Hippien att jag tyckte det var onödigt att lägga ut pengar på en biljett innan jag visste vad äventyret gick ut på, och han nickade instämmande när han såg priset. Jag tryckte bilnycklarna i handen, vinkade av far och dotter vid vändkorset och vände åter till parkeringen och ontologin.

 Efter en kvart kom de tillbaka, röda och svettiga.

 - Mamma det var jättehäftigt! sa Sötbarnet. Nu är det din tur!

 - Men jag har ju ingen biljett?

 - Vi har ju stämplar.

Hippien log sitt bästa besserwisserleende, sträckte fram sin hand som förlaga och gick lös på min med kulspetspennan. Jag föll till föga. Hans bildkonstnärliga förmåga kunde jag knappast ifrågasätta. Inte heller demokratin i att turas om med att ledsaga flickebarnet i de virtuella äventyren.

Stämpeln passerade kontrollen trots mitt uppenbara magknip. Sötbarnet och jag blev utrustade med hjälmar och fjärrkontroller, och registrerade att vi befann oss på Level 2. Vi orienterade oss i den turkosfärgade rörformade tunneln fylld av gräddfärgat slam och beslöt oss för att fortsätta vidare framåt. Hindren var uppenbart anpassade för barn. Sötbarnet kröp snabbt under dem medan jag måste kravla mig över vilket tog längre tid. Till slut blev jag så yr så jag varken visste var som var upp eller ner, och när banan slutade i ett hav av jolmig kondensgrädde tryckte jag på teleportationsknappen, inväntade Sötbarnet som hade gått den rätta vägen och återvände tacksamt till Toyotan för rollbyte.

- Nu kör vi vidare! sa Hippien när vi återvände. Mot Kalmar och Nybro och det!

 Sötbarnet protesterade lamt. Själv var jag alldeles för utmattad för att ha någon reell åsikt. Jag somnade och vaknade inte förrän vi passerat Jämjö.

När jag vaknade satt mormor och morfar i baksätet med fikakorgen och log. Farfar tronade i handskfacket. Tydligen hade Hippien kidnappat dem på vägen. Jag hälsade på sällskapet och somnade om igen.

När vi kom fram till Kalmar var Hippien trött och tyckte det var min tur att köra. Jag gnuggade sömnen ur ögonen, drog på mig mina repiga glasögon och axlade Toyotan. Den drog ordentligt åt höger i rondellerna.

 Mormor presenterade sightseeing-schemat: museibesök, fika och biobesök. Sötbarnet och Hippien verkade förtjusta. Själv strandade jag redan efter första punkten och kurade ihop mig i Toyotabussens baksäte.