- Jeg er usynlig!

Rösten kom från bakom stugknuten, och jag som nyss vaknat och skuffat upp verandadörren genom snön förstod efter ett ögonblicks undran att det måste vara mannen från städfirman, som jag hyrt för dagen. Jag hade aldrig förut anlitat mig av hushållsnära tjänster, men eftersom både flytt och skolstart snart förestod och jag inte fick mina egna resurser att räcka till hade jag på vännernas inrådan fallit för en paketlösning: snöskottning kring stugan på förmiddagen, storstädning i skolan på eftermiddagen, allt till ett rimligt pris.  

Jag kunde inte se städaren , men eftersom jag hört att han var från Kenya ropade jag:

- I suppose you need a shovel?

Jag fick inget svar. Till min stora förvåning dök mannen däremot upp bakom knuten, enbart iklädd shorts och helt täckt av pudersnö. De svarta ögonen och de bruna läpparna glittrade genom flingorna. Som Al Jolson i the Jazz Singer fast tvärtom. Whitefacesminkning, helkropp. Jag kunde inte undgå att se att han var vacker, men blev bekymrad över hans lätta klädsel. Jag ville ju inte han skulle bli förkyld.

- I could bring you an overall?

Inget svar.

- Pratar du svenska?

Fortfarande inget svar. Han passerade verandan, grep skoveln jag räckte honom och började skotta vid brevlådan, snabbt och kraftfullt. Med ryggen till mumlade han:

- Hvis du vill snakke med meg må du snakke dansk som et normalt menneske.

Aha, tänkte jag. Ett fall för Slas. Kanske var han andra generationens invandrare, uppväxt i Danmark?

- Ja for helvede, selføgelig ka jeg snakke dansk! log jag, glad att ha fått kontakt. Bare sig meg hvis du ka bruge noe mer!

Skottningen gick snabbt som en vind. Den osynlige, som inte hade sagt sitt namn, for fram som en vit tornado. Kylan verkade inte bekomma honom det minsta. Inte heller såg man några spår av svett på den pudervita ytan. Han verkade ha uppnått en perfekt termobalans. Efter bara ett par timmar var trädgården som ny. Firmabilen anlände för att hämta upp den osynlige och försvann i ett moln av snörök nedför vägen.

Vid lunchtid begav jag mig till skolan, för att hämta några saker och kolla hur arbetet framskred.  Då hade den osynlige, nu iförd korrekt tjänsteuniform, redan röjt salarna på nedervåningen från allt gammalt undervisningsmaterial, alla gamla chipspåsar och inte minst övernattande lärares solkiga sängkläder och kärleksaffärer. Han höll nu på att lägga nya dukar på borden i samarbete med vår praktikant från Ukraina. Det var hög tid, för de nya esteteleverna hade redan börjat ta för sig av välkomstbuffén. 

Efter maten undrade städaren, som jag i brist på namn kallade Mason, om jag kunde visa några av utbildningens instrument. Han var själv violinist, förklarade han, och intresserad av alla typer av stränginstrument. Jag gjorde ett fåfängt försök att stämma banjolinen som bara hade tre intakta strängar, ursäktade mig och gick för att öppna mitt fiolfodral.

När jag vände mig om var han redan försvunnen. Och jag som hade tänkt engagera honom till trädgårdsarbetet framåt våren. Kvar i luften hängde bara en doft av uppfriskande rengöringsmedel.