vad är det med mensen
som gör mig så mjuk och vördnadsfull
inför livet
som får mig att tänka på alltings storhet och alltings sårbarhet
som får mig att stanna upp mitt i en rörelse
för att ännu mer känna kroppens egna liv
blodets snirklande ström
i slidan
vad är det med mensen
som får mig att vilja krypa in i mitt eget skinn
och stanna där för alltid
som får mig att väja undan från andra människor
och inte vilja se dem i ögonen
som om de då skulle förstå
att jag i just detta ögonblick
har mens
vad är det med mensen
som gör mig sällskapssjuk och avvisande på samma gång
som får mig att vilja spränga alla de egna gränserna
och utrota rädslorna
från den egna kroppen
vad är det med mensen
och dess likgiltighet
inför livets omständigheter
som får mig att vilja
bli ett med naturen
och följa dess lagar
så att jag för en gångs skull
kan känna mig hel som människa
vad är det med mensen
som får mig att bli illamående och svag
som gör att jag börjar tänka på liv och födelse
på att något faktiskt skulle kunna växa där inne
och bli större och större
vad är det med mensen
som får mig att vilja explodera
till en enda stor blodpöl
utan vare sig liv eller konstfullhet
vad är det mensen
som får mig att vilja bli mer av mig själv
mer av mina styrkor, svagheter och nervösa
beteenden
vad är det mensen
som får mig att vilja kapitulera inför livet
eftersom det är för stort för att omfamnas
och i samma stund inse
att bara med mensens kraft
kan jag förstå livet
för vad det är
och vad det inte är