Det var en gång en oförvägen riddare,  som efter att ha genomkämpat fyra korståg och åtta besvikelser var på väg hem till sitt fädernesland i Norden. Vid rikets gräns blev han trött och hungrig, och valde att ta en genväg genom en tät skog för att på så vis, som han trodde, komma fortare fram till värdshuset.

Valet visade sig emellertid bli ödesdigert, då skogen blev tätare och tätare medan mörkret föll. Hästen snavade över rötter på stigen, molnen skymde stjärnorna och riddaren kände sig allt mer osäker på väderstrecken. Till slut beslöt han slå läger för natten i en dunge där mossan kändes torr och mjuk. Han gav hästen det sista av havren, delade med honom vattnet i bleckmuggen, svepte in sig i sin kappa och föll utmattad i sömn. 

Om natten hade han en underlig dröm. Han var inte längre riddare, utan en simpel vattenbärare. I stället för lans och fanor bar han nu i sina händer två tunga hinkar av trä, och i stället för häst och sadel hade han en åsna och ett ok. Han hinkade upp vatten ur stadens brunn och bar det med åsnans hjälp till rika och fattiga, unga och gamla. Överallt hälsades han med glädje.

När morgonsolen fann sin väg in i gläntan och väckte den sovande, sträckte han på sina ömma lemmar och rådbråkade sin tanke. Under sina resor hade han mött många visa män och kvinnor, präster, nunnor och stjärntydare, och lärt sig lyssna till sina drömmar. Varför hade han då drömt att han var vattenbärare, mitt i denna täta skog? Vad hade drömmen velat säga honom? Var det bara en överflödig påminnelse om att han plågades av törst, eller hade den något djupare budskap?

Hästen verkade dela riddarens undringar. Han slickade daggen ur gräset och såg honom djupt i ögonen. Så vände han plötsligt helt om, sökte sig längre inåt skogen och stannade för att beta vid något som såg ut som en övervuxen stock. Riddaren följde sin kloka häst i spåren, och fick till sin stora förvåning se att hästen stod och bet i de växter som klängde på stocken och åt sig in i dess kärna. Det såg ut som vildvin och kaprifol. Riddaren fruktade till en början för hästens liv, då ju båda dessa växter är kända som giftiga, men så såg han till sin lättnad att hästen inte åt av bladen, bara slet bort stjälkarna från stocken med sina kraftiga tänder.

Mera och mera av stocken blev på detta sätt synligt, och riddaren såg till sin förvåning att stocken inte var rak, utan böjde sig i cirkel likt ett jättelikt kvarnhjul. Riddaren tog fram sitt svärd för att hjälpa hästen i sitt arbete, och efter ett par timmars gnagande och huggande hade de frigjort hela det jättelika hjulet, som mätte minst sextio alnar i omkrets. De båda reskamraterna såg varandra åter djupt i ögonen, som för att tacka för delad möda. Hästen nickade svagt och klippte med ögonlocken, och riddaren besvarade hans minspel.

Riddaren gick för att söka i sin packning efter sitt sista stycke bröd. Han fann det, fast det var torrt och illa medfaret, och tuggade det sakta. När han vände sig mot sin trogna häst såg han djuret stå och slicka på kvarnhjulet, just där en av ekrarna mötte den yttre cirkeln. Han närmade sig försiktigt och såg att vatten droppade ut ur ekerns mynning. Hästen lapade i sig av dropparna och slickade åter i hålet. Flödet verkade tillta efter hand.

I respekt för sin reskamrat lät riddaren honom utforska sitt vattenhål i fred, och gick själv för att undersöka nästa korsning mellan eker och periferi. Han drog sitt svärd och petade med dess udd i ekerns ände. Då föll löv och jord ut, och ett rör av koppar blev synligt. Strax strömmade friskt vatten ut ur röret. Riddaren gick efter sin bleckmugg, fyllde den och släckte sin törst. Därefter ledde han hästen till den andra ekern, som strömmade flödigare än den första, och fålen lät sig väl smaka av det klara vattnet.

Försiktigt klev riddaren över kvarnhjulets periferi för att söka den källa som uppenbarligen måste befinna sig i dess mitt. Han fann i hjulets nav ett hål, täckt med löv och mull, som han deflorerade med sitt svärd. Därefter klev han tillbaka, hämtade i packningen sin bleckmugg och ett smidigt rep, fäste repet i muggens handtag och firade der den i källan. Nu när han visste vilken skatt ekrarna rymde, var han noga med att inte rispa dem med sina sporrar. Riddaren hinkade upp slam och skräp i sin bleckmugg ett tjog gånger, fyrtio gånger, sextio gånger. För varje gång han lyfte muggen hörde han vattnet strila allt livligare ur ekrarnas mynningar, och när han lyft muggen ett hundrade gånger ur källans djup klev han åter ut ur hjulet för att beskåda sitt verk.

Riddaren gick runt det stora hjulet och såg att klart vatten strömmade ur elva av hjulets tolv ekrar. Den tolfte var dock stum. När han undersökte mynningen närmare förstod han orsaken. Kopparröret, som låg dold i ekern, fortsatte i en täckt stenränna, halvt dold under grönskan. Riddaren kom att tänka på akvedukterna i den anrika staden Rom, som han beskådat på sin resa, och beslöt sig ta reda på vart stenrännan ledde. Han sadlade sin häst och följde den slingrande rännan väl en fjärdingsväg västerut. Efterhand glesnade skogen, och riddaren kunde skönja en borg i fjärran. Han red vidare i stor iver, passerade vindbryggan som var nedfälld och sprängde in på borggården.

Vid brunnen stod gårdsfolket församlat, tysta och hänförda som i bön. Riddaren steg ur sadeln och bjöd med mjuk stämma ett "Guds Frid!" Ingen verkade dock hörsamma hans hälsning, så han klev med varsamma steg fram emot de kring brunnen församlade, nyfiken på skälet till den stumma sammankomsten.

Knappt hade riddaren hunnit fram till brunnskaret förrän slottsherren med sitt följe stegade ut på gården. Om hans gårdsfolk var tyst, var deras herre desto bullersammare. Han skröt och skroderade om att han var utvald av Gud den allsmäktige, och att hans borg var paradiset på jorden. Varför skulle annars just hans brunn börja flöda efter många års sin, när de andra elva i grevskapet stod torra?

När riddaren hörde hans ord steg han fram, sade sitt namn, beskrev i korthet sin färdväg, visade sin fana och några reliker från det heliga landet, vilka gjorde stort intryck såväl på slottsherren som hans gårdsfolk. Riddaren gratulerade till den flödande brunnen och frågade försynt om slottherren inte var rädd att de andra herrarna, vars brunnar ännu stod i sin, skulle hysa avund mot honom och kanske attackera hans borg för att stjäla hans vatten och få tillgång till hemligheten? 

Slottsherren medgav efter någon betänketid att så var fallet. Men vad kunde han göra åt saken, som inte var kunnig i mirakel?

Riddaren lät då förstå att mirakel inte alls var honom främmande, att han på sin resa genom världen lärt sig tala med både helgon och troll, och att det vid återkomsten till fäderneslandet hade roat honom att muta en bergakung med en smula koppar, som han hade medfört från sina resor. Som tack hade bergakungen rensat brunnen och visat riddaren vägen dit. Nu erbjöd sig riddaren att få brunnarna vid de andra elva slotten att flöda lika ymningt som den hos borgherren, bara han kunde låna honom en vagn och ett tält och skänka honom en last kopparplåt och lite färdkost. På detta sätt skulle han vara säker från framtida anfall.

Det visade sig lägligt nog att slottsherren ägde ett koppartak, som rämnat efter ett blixtanfall, varvid hela flygeln blivit raserad. Slottsherren hade inga planer på att återuppföra byggnaden, utan ämnade istället efter tidens mode uppföra en trädgård med labyrinter och springbrunnar på platsen. Han förklarade sig vara mer än glad om riddaren ville bortforsla koppartaket. Riddaren uttryckte sin tacksamhet, och förklarade sig även villig att bortforsla de stenmassor som slottsherren själv inte hade bruk av. Avtalet slöts till bådas belåtenhet och firades med en taffel av bästa slag. Riddaren njöt för första gången på länge av kostliga rätter, smakligt vin och en mjuk bädd.

Nästa dag steg han upp i gryningen för att bärga kopparplåt och sten. Han arbetade i sitt anletes svett med hjälp av några av gårdskarlarna, belönade deras insats med några silvermynt och följde vattenrännan till skogs. Vid det stora kvarnhjulet, som nu flödade ymnigt, valde han ut en ränna, följde dess lopp och reparerade skadorna med sten och kopparplåt. Så kom han efter några dagars arbete till nästa slottsherre, som välkomnade honom på ett ännu hjärtligare sätt, skänkte honom sten och koppar i riklig mängd och försåg honom med mat och vin. På detta vis framskred riddarens värv genom elva slott.

När riddaren slutligen kom fram till det tolfte slottet fann han det övergivet. Inte en katt sprang över borggården, inte en häst hördes fnysa i stallet. Allt som hördes var porlandet från den friska brunnen. Riddaren såg sig omkring och beslöt sig för att göra slottet till sin bostad. Havre till hästen fann han i överflöd i stallet, mat och vin till sig själv i källaren. Hur han sedermera fann husfolk och även erövrade en fager jungfru är en annan historia, som jag inte ska trötta er med nu. Att riddaren levde länge i frid och gamman i det fredligaste av grevskap, och hela sitt liv drack det ljuvligaste av vatten, är dock höjt bortom alla tvivel.