stilla spatserar de över broarna
med armarna knutna till ryggen
kanske är de ensamma hemma
kanske

när en vädjan efter tröst
inte släcker någons

och alla går av
stäng alla dörrar låt oss
han såg rynkan i min panna
redan då var jag avslöjad

minerad mark och röda fält
observatoriet det låga tornet
mörkret sträcker sina långa klor


jag ser dem från torget
det svarta har lagt sig skönt
ansikte och ögon
genom gymmets rena fönster
där rör de sig friskt
ett två två ett ett två


barnen de som är oskyldiga
de som intet gjort
betalningen knäpp upp din blus
och allt skall falla till marken


stilla spatserar de över broarna
med armarna knutna till ryggen
kanske är de ensamma hemma
kanske väntar där

sedan glömmer de allt
du sover med handen på hjärtat
jag bredvid och kalla golv


vågar inte röra
trots att lampan är tänd.