På skeppet täljt
i hjärnbark
flöt en tanke
just förbi.

När det nådde
hamnen
skulle jag
äntligen bli fri.

Det var på drift
i cosmos
utan mening
eller mål

med mast av
svunna tider
och segel
utav stål.

Och när jag såg det riktigt
så föll jag uti gråt
och det enda som blev viktigt,
var att viska tyst;

- Förlåt!