Taxistation vaknar med en kvinna som i sömnen kan köra oss. Vi blir alla lika lika, och rörda på gaveln till sängen. Vi ligger och överdriver om vissa saker, elden i brasan har fördrivits. Vi kör för att onekligen hämta tillbaka hennes ström och eld, som vi vill. Min rädsla har räddat mig denna gång.

Ett land med bara ett parti och en kugge i ett maskineri. Hur hon mår idag. Inte ens kysst men vi ville det bägge, hon var skitsnygg när hon var full och glasögonen av: nervös när hon filmas i klimax. De stora röda lockarna som lurade mig. Den befriande patén vi åt under muntra utrop. Ett av hennes soloalbum redan bofast på ön. Ett skärgårdsliv där hon älskade massor av gånger, fast hon räknade dem faktiskt inte alls.

Ögonkontakt med henne två gånger, och med hennes manliga arbetskamrater. Men vakna ljud från grannen i hyreshuset. I början var livet händelserikt. Regn och Åska och Rusk, dessa kanaljer. Ändy och Vigge. Ett fenomen som du missar. För du sov hela morgonen och behöver inte tänka elakt, och hade inget hört.

Så åt ordentligt.

De gick nakna i fönstret. Verkade springa och löpa lite som de ville från rum till rum i lägenheten där jag är hungrig, bussen. Jag vet ingenting om den personen, vilket dramatiskt år hon är född. Översätter hennes låt till lost in hell. Märker att jag nu har glömt bort en hel del. Vilka som var partiledare eller ministrar, känslan att tappa fotfästet...

Jag åker från bussen och arbetsplatsen till en drömvärld på nolltid. Ingen törs säga det högt. Arbetskamrater som inte tordes prata skickar smyg-SMS. Den kalla eld som brann däri i varaktig häpnad (eller om man fann svarta jeans, under Colfordskjortan, ligga i omklädningsrummet som om inget hade hänt mig, som om det inte hade regnat).

Ingenting krävs av mig för jag är som jag är och vi går och ser bandet spela, men de är inte längre särskilt bra. De hade också haft ett uppehåll på många år. Öppnar kylskåpet på bussen. Smaken av en gammal strumpa. Smaken av makrill. Tallbarrsdoften i kylskåpet. Sabbatstenarna. Favoriserad månad som verkligen existerar. Jag förväxlade ständigt dem.

Hur är det med det – för de här parkerna är minst fyrtio år gamla och vi flyttar in, redan innan besjälade. Förstår att jag ser rakt in i en vägg som talar, att allt trots jag möter är för mig i spegeln. Mig själv. Må ingen skugga falla över honom. Än finns antik sherry. Jag kan ha fel men det kan aldrig gå vägen. Om musikens harpor långt uppe i skyn där hon samlar tankarna i medelålderskrismemoarer och dagarna går i riktning mot en gammal kontorslokal - vad hade vi där att göra? Och jag är på heden, jag är inget offer, han är i trappan igen.

Vad ska man göra? Rädslan i hennes mörka röst. Hör det på hennes röst, att den är dov.