Damen hade kvar sin gnista,
gav sig katten på att depressionen överlista
Det behövdes både fan anamma,
krut och bränsle, caramba, allt det samma

Mörkret drog
och tanten log
sådan hennes vana var,
aldrig se att det åt fanders bar
och kärringen högg i för fullt,
orsakade nog även känslosamt tumult

men deppigheten hängde fast
så kärringen tog till sin kvast
hon sopade iväg all gammal kacka
(som nog fick ångestsvetten att i floder lacka)

sen utan att hon visste hur
det var som om det blivit hennes tur
Att ha det fint, att riktigt mysa,
att komma in, att slippa utanför, att slippa frysa

Så kärringen var nog en packa,
en riktig bitch, en raggig racka
Hon trollade sig sinnesfrid;
kom på att allting har sin tid

© Mia Bergenheim