Jag ser henne varje dag. Överallt. 

Jag möter henne på Olof Palmes gata, på Sergels torgs schackrutiga plattor, på tåget mot Uppsala C, genom bilrutan mittemot ett övergångsställe, på en parkbänk vid Riddarfjärden, runt hörnet till 7eleven och i kön till bioautomaten.

Precis överallt. Men vi säger aldrig ens hej.

Ibland är hon ensam, ibland har hon sällskap.
Ibland springer hon märkbart förbi mig, ibland ser det ut som att hon har all tid i världen.
Ibland formar hennes mun ett brett leende, ibland berättar hennes rynkade ögonbryn och högt uppspända axlar att hon har en dålig dag.

Ibland får vi ögonkontakt, ibland lägger varken hon eller jag märke till varandra. Men vid de tillfällen då våra blickar möts, om än i ett par sekunder, får jag en känsla av att hon vill gå fram, hälsa och presentera sig själv, men hindras. Hon måste springa till sista tåget, passa tiden till veckans viktigaste jobbmöte, eller hinna köpa de där eftertraktade skorna som hon gått runt och längtat efter. Ibland vill för all del jag gå fram, hälsa och presentera mig själv, men hindras.

För vi kanske lever helt olika liv. 
Kanske är hon inte från stan, utan från landsbygden eller något helt annat land. Kanske är hon varken färdig med lekstadiet eller mottaglig för kärlek. Kanske är hon redan upptagen och håller någon annans hjärta varmt. Kanske blir det svårt för oss att mötas halvvägs. Kanske, när allt kommer omkring, skulle vi inte alls passa ihop.

Men kanske, och bara kanske, skulle vi trivas tillsammans som inga andra;

Vi skulle kunna tala genom blickar, komplettera varandras meningar, skratta tillsammans tills magen gjorde ont, locka fram varandras bästa sidor, och ha en egen värld för oss själva, där vi ömsom tog, ömsom gav, ömsom föll, ömsom fångade. 

Men det får hon och jag aldrig reda på. 

För vi ser varandra varje dag. Precis överallt.
Men vi säger aldrig ens hej.