I den stillsamt begynnande blågrå sommarkvällen trampade vi iväg. Det var fint att cykla, så trendigt, så fräscht, så ekologiskt. Det var också njutningen, att tyst glida fram i en annars bullersam miljö, att se, uppleva och höra, att andas, att känna vinden i håret, alla lukterna, försommaraningarna, dofterna.

Det var så rätt.
(men ingen av oss bar hjälm)

Vi passerade hamnområdet med de lyxiga fritidsbåtarna intill de gamla, gistna skutorna. Moderna människor i randiga tröjor och kepsar. Gamla tjärdoftande rep, en lätt krusning på havsytan. Inramningen var klassisk.

På håll låg de gula isbrytarna och väntade. På avstånd sorl och klirr av bestick. Långtradardån, spårvagnars gnisslande. Kartläsande turister, fotografer, motionärer.

Vi vek upp vid Alexandersgatan och ner igen vid Salutorget. Jag vilade blicken på ryggtavlan framför mig. Den slutade vara en ryggtavla, blev en på sidan av cykeln hängande akrobat, en clown, en skrattande sådan. Också jag ville skratta, ville vara avslappnad. Jag log lite stelt.

Cykelvägen kändes småningom framkomlig. Över våra huvuden svävade några skränande måsar och efter Siljaterminalen bar det neråt. Vid kajen låg den mastodontiska vita Drottningbåten och väntade på alltid nya horder av människor. Människor med drömmar, förväntningar. Människor som ville uppleva, eller kanske glömma en stund. Människor som ville bort.

Det doftade av hav och förhoppning. En liten glädjeaning började sprida sig i min magtrakt.

Mannen framför mig släppte återigen styret och vände sig om. Han vinkade med båda händerna. Han log med sina underbara ögon och sedan med hela ansiktet. Farten var sådan att jag kände mig en smula ängslig (jag var faktikst riktigt rädd). Jag viftade lite lätt med högra handens fingrar. Vi flög förbi Café Ursula. Genom mina tårade ögon uppfattade jag några skrämda ansikten med arga munnar. Sedan skymtade jag hundrastare i parken. I bakgrunden trodde jag mig ana flanerande förälskade par.

Restaurangerna vid strandpromenaden var full av vindrickare kylan till trots. Högljudda skratt fyllde luften. I havet åkte några båtar med långsam fart, deras brummande lät mjukt i kontrast mot det bjärta. Vi trampade vidare, in i parken som förut var förvaringsplats för båtar. Gräsmattan bredde ut sig grön och skön. Här och där lekande barn, snälla röster. I mitten grusvägen, som en linjedragare: Till vänster havet, till höger staden.

Mannen trampade fort. Jag blev ohjälpligt efter. Innanom stranden till vänster raglade några fyllon och plötsligt blev alltsammans förfärligt sorgligt. Kanske det berodde på Livet som sådant; det som kunde bjuda på så mycket, och det, som kunde ta allt ifrån en. Kanske det handlade om val, eller slump, eller känslor. Hur man kom att välja och hur alltings betydelse flätades ihop med det betydelselösa.

Mina ben kändes ovilliga och jag hade en aning av blodsmak i munnen. I mig kontraster, outtalade förundringar, minimala guldglittrande förhoppningar, en önskan att äntligen våga. Våga hoppas, alltså. Inte mer än så. Inte ännu, om någonsin. Men trots allt. Jag drog ett djupt andetag. Det doftade starkt av växande gräs.

Hur fantastiskt det var, ändå. Hur man aldrig på förhand kunde veta. Nu sjöng det i mig, detta. Detta underbara, att ha friheten. Att ha sin fria vilja, att kunna få välja. Och så var vi framme.

Inne i den dunkla lokalen gjorde vi många val val. Helt av fri vilja, men vi valde att äta det billigaste. Vi fick underbara turkiska rätter i mängder och massor. Det var färger och former, kryddor, det var dofter och längtan och kärlek, det var mustigt och sensuellt. Det var perfekt.

Vi valde vitt vin. Fick det serverat i stora, vackra glas. Jag smekte väggens stenar, valde en. Lite ojämn, rätt passlig, något annorlunda. Fastmurad i ett sammanhang, med en risk att lossna, tappa greppet, hamna utanför. Jag såg på mannen. Han log med ögonen. Och det var någnting med de där ögonen. Min själ brann, min själ ville välja, mitt förnuft blev till kropp, till begär, till lust.

Senare i natten hade staden nästan tystnat. Salutorget luktade gammalt fiskrens. Molnen hade vikit undan och havets rök bildade mönster, drömlätta, skira.

Och det var kanske då jag vågade. Hoppas, alltså, och leva. Leva en liten stund, leva, bara.

© Mia Bergenheim