Detta är en mycket
självcentrerad
navelskådande tid.
Allt fokus på mig
men ändå inte.
Från och till
är det en kamp
att inte tappa greppet
konceptet.

Det tynger på
har för det mesta
varit lättsam
småtöntig och glad
nu har jag bemäktigats
med tunghet.

Känner inte igen mig
denna mark är främmande.

Självömkans land
minns jag som en
avskrädesplats
fylld med destruktivitet
ömkans lust
självpåtagen plåga
späkning.
Jo den platsen minns jag väl.

Denna för mig nya
känner jag då inte igen.
Försöker hitta
infotavla
nån att fråga.
Jag travar på
tills jag finner
en dörr
ut i solen.

Inte skrämd, nej
det bara känns så
olustigt obehagligt.