inne på bussen är det som ett vakuum
under däcken rullar asfalten
över broarna rullar natthimlen
men rymden mellan mina händer
den är statisk
så svänger chauffören runt en krök
mot Högalids kyrka och
ett intro ur spruckna hörlurar
jag särar på spruckna läppar
andas hastigt in imman på fönstret för
här gick vi en gång när mörkret var ljus
och jag drog i mina ärmar och jag var kär i dig
då verkade det så långt upp till himlen
men jag höll som stjärnor vid ansiktet
å nu
inne på bussen är det som vakuum
det enda som hörs är mitt andetag
det enda som finns mellan mina händer
är rymd