10.
Sedan lekte jag mamma-pappa-barn. Jag hade ett dockhem i vilket det bodde dockmänniskor, allting var vackert och underbart och precis som det skulle vara. Jag var en supermamma med städning, matlagning, och utevistelse på schemat, allt handlade om galonbyxor och blöjor, skurmedel och hälsokost. Jag gjorde Ruben till dockpappan. Då han kom på permission var allting arrangerat, det stod blommor i vaser och ljus i stakar på de blänkande borden, kylskåpet var fyllt med öl och delikatesser, det fanns ostar och skinkor, kött och grönsaker. Jag hade handlat i saluhallen för att endast det bästa var gott nog. I sängen var lakanen doftande rena, i bakgrunden hördes musik och det vackra dockbarnet Danne lekte förnöjd med sina pedagogiska leksaker på det lackade trägolvet.

11.
Vi hade flyttat och bodde i utkanten av staden i ett hus med gungor på gården. Det var barnvänligt och trevligt och tillräckligt stort. Vi brukade ofta spela kort och lyssna på ”Nattradion” tillsammans med några kompisar. Utanför, på andra sidan gräsplanen flöt trafiken på motorvägen hela natten. Jag gillade vägen, och de gula lamporna. Tillsammans med havet bakom var stämningen som i New York. Jag ville inte ha verkligheten annorlunda, jag trivdes i min fantasis lycka. Men sedan kom besvikelsen som ändrade allt. Att tänka på hur Ruben velat ha en annan, hur hans mun hade kysst, hur hans kön hade attraherats; fick mig att kräkas. Jag kunde inte förstå hur han hade kunnat eller varför han hade velat. Jag hade trott att han älskade mig, och den kärleken skulle vara så ren att den ville bara mig. Jag kände mig billig, horaktig. Förlöjligad. Jag var förbrukad.

12.
Livet fick en harmonisk struktur. Jag hade blivit så illa sårad av Rubens snedsprång att jag inte var riktigt likadan längre. Jag hade kanske mognat. Ruben ångrade småningom sitt tilltag och friade till mig någon månad efteråt. Innerst inne visste jag att det var fel och ville säga nej, men svarade ja för att jag ville vara snäll. Senare insåg jag att det var trevligt att vara fru, det gav ett nytt innehåll i dockhemsleken. Jag hade blivit samhällsacceptabel. Vi hade flyttat igen och denna gång till Rubens barndomstrakter. Miljön var högborgerlig och välorganiserad. Det passade mig, för Danne trivdes. Jag hade det bra, jag hade allt jag kunde önska. Danne var det överlägset viktigaste för mig, hans välfärd gick före allt och eftersom han var ett soligt och öppet barn var jag lycklig med min mammainsats, och jag kände mig nöjd med att hinna med både jobb och fritidsintresse dessutom.

13.
Men ibland var Ruben elak mot mig. Jag tänkte att något i mig var irriterande och tycktes provocera honom, och kunde godkänna det för han hade rätt att känna som han ville. Men jag blev ledsen av att han var sträng mot Danne också. Jag var rädd för att Danne skulle fara illa så det blev lättare att vara borta än hemma och på det sättet undvika det obehagliga. Det värsta med att komma hem var att låsa upp dörren för i det ögonblicket brukade Ruben bli fruktansvärt arg. Ofta stod jag länge med nyckeln i handen utanför dörren innan jag lyckades samla mod att låsa upp. Det var som om den öppnade dörren öppnade Rubens ilska. Han hånade och hotade mig. Hans arga röst blev långsam och övertydligt artikulerad, hans kropp fick en stelhet i sina rörelser som hos ett vilddjur i anfallsposition, hans ansikte blev som en mask utan miner, så att bara ögonen levde. Han var så rasande att det inte gick att få kontakt med honom, hela han var uppfylld av ett vettlöst hat. Min reaktion var nästan alltid likadan; först blev jag rädd och liten, jag darrade och hörde mitt hjärta banka. Jag var rädd, men inte sådär fruktansvärt rädd som då han satt på mina revben och jag nästan kissade ner mig, mera sådär rädd som då jag sprang bort. Men efter en stund brukade jag bli arg tillbaka, jag kände hur vitheten i mitt ansikte fick rött på kinderna. Jag stampade fot, och fräste så spottet stänkte ur min mun och bestämde mig varje gång för att detta var den sista. Sedan efteråt då det var över fortsatte vi med vårt vardagsliv som om ingenting hade hänt. Jag aktade mig nog, förstås, och försökte vara till lags, försökte vara god. De här utbrotten var så alldagliga att det blev som om de var alldeles naturliga, de hörde till. Danne anpassade sig, han gömde sig medan raseriet pågick och var som vanligt efteråt.

14.
För att överraska mig köpte Ruben en båt. Han gav mig den bästa presenten jag kunde önska, han gav mig havet som var så härligt! Han gjorde något för oss, för vår gemenskap. Jag blev alldeles varmglad inuti för båten och för att den var en familjeangelägenhet. Det inte var tänkt att Rick skulle dela båtlivet med oss.

15.
Det nästan hemskaste var den tysta ilskan. Då allt på Ruben blev stilla och bara lite av tänderna syntes i leendet var det riktigt skrämmande för i utbrottet som kunde följa var han farlig. Om jag vågade föra min kropp tätt mot hans kunde det hända att min värme spred sig i hans kyla och fick honom att slappna av. Alltid vågade jag inte, eller så ville jag inte.

16.
Ruben älskade mig verkligen. Han kunde inte vara utan mig. Han fick ett fantastiskt erbjudande, han skulle få resa till Kina med en grupp från Ekonomihögskolan. Han vägrade resa utan mig. Det kändes rörande att han behövde mig så mycket att han inte ville vara ifrån mig, att han ville dela alla sina stora upplevelser med mig. Jag hade lite dåligt samvete, för själv skulle jag ha gärna ha åkt utan Ruben. Det var såklart genant att åka med som bihang, jag skulle komma att vara den enda utomstående, alla utom Ruben klarade sig ensamma. Samtidigt var det rörande att veta hur viktig jag var för Ruben som hade blivit min livsuppgift. Jag hade givit honom mitt löfte om mig själv och jag ville hålla det jag lovat. Om det gällde att stå ut med pinsamheter från människor som inte förstod kärlekens väsen gjorde jag det gärna, för som Ruben älskade mig hade ingen någonsin älskat.

17.
Vi reste i Kina som två främlingar för varann. Det var underligt, men sammanhanget gjorde oss olika. Med på resan fanns människor som jag känt innan jag träffat Ruben, människor som var hans studiekompisar. Tydligen var vårt förhållande till dem annorlunda som enskilda personer än som ett par, för vi hade svårt att hitta vår vanliga samhörighet. Det gjorde resan till ett ännu större äventyr. Vi upplevde så mycket. De kinesiska värderingarna var svåra för oss att begripa. Vi såg jättepandor vanka omkring i en bur och blev illa berörda. På Kinesiska Muren trängdes folk som ville uppleva det av miljoner människohänder uppförda underverket. Vi åkte vidare och genom bussfönstret såg vi hoppande säckar på en lerig åker. Då vi kom närmare förstod vi att det var grisar i säckarna som människorna runt omkring slaktade med påkar.


© Mia Bergenheim