29.
Jag drack så mycket jag bara kunde, men det var svårt att svälja och gick långsamt. Det enda jag ville var att bli asberusad. Jag stirrade på främlingen jag varit gift med i 19 år och begrep ingenting. Jag fortsatte att vara i det konstiga tillståndet utanför mig själv. Mina frågor verkade för små för sammanhanget och hans svar verkade för banala. Han sade att hans inre var svärtat av mig, att jag hade dödat honom, att han inte kunde förklara hur han kände, att han bara gjorde. Han ville bara att jag skulle lida, så att det skulle vara rättvist.

30.
Egentligen hatade jag Ruben. Hatet kom över mig plötsligt och självklart som en visshet och fyllde mig med en enorm passion. Mitt inre i brann i en explosion som var våldsam och intensiv.

31.
Men jag tänkte inte låta hatet ta överhanden och låta det förstöra allt. Jag betraktade min vackra dotter och jag blev rovdjuret, tigrinnan. Jag var livsfarligt och listig. Tillvaron hade blivit till ett smutsigt spel som jag visste att jag kunde vinna för jag hade trumfen på hand och ingen hade sett mina kort. De andra förstod ju inte ens att jag spelade.

32.
Jag lät honom ta mig. Jag gav efter för det jag alltid hade bromsat, det han visste att han aldrig fått. Jag gav honom det bästa, han fick känna min hetta, han fick känna det han alltid längtat efter, det som styrt hans liv, det han trott att han kunnat tvinga mig till och därför aldrig fått vidröra.

33.
För att ta Rubens själ i besittning måste jag bli som han önskade. Att ständigt vara upptänd blev ett livstillstånd. Jag måste bli som Ruben, jag måste in i hans själ för att lära känna det svarta. Jag tog emot hans kön, men mycket viktigare var att jag bröt mig in i hans hjärna. Jag gick omkring i skogen och textade med Ruben, jag blev hans psykolog. Och han klampade rakt in i fällan, han anade aldrig vad jag gjorde.

34.
Det var självklart att jag skulle uppfylla Rubens alla önskemål. Han fick inte tro att jag skulle motsätta mig honom, han skulle veta det jag ville att han skulle veta. Världsliga ting var inte tillräckligt viktiga för sammanhanget eller för att tillåtas störa helheten.

35.
Att vara i Ruben krävde hela mig. Jag kunde inte slappna av alls, eller låta någon annans tankar störa. Om jag hade tappat koncentrationen för ett ögonblick hade han märkt det och känt på sig att han hade blivit lurad och dragit sig undan. Hans meddelanden var vidriga. Om jag hade analyserat dem hade de blivit för skrämmande och jag hade inte vågat fortsätta så jag lät dem gå in i mig, bara. Det var kanske för att bibehålla mitt eget förstånd också, som om det att jag var Ruben skulle hålla mig utanför min egen själ. Mina svar och frågor var intuition, jag var förhäxad och ville komma nära det farligaste.


© Mia Bergenheim