Jag älskade julen, och jag ängslades för den varje år. Så många förväntningar, så många familjerelationer att hantera. Sötbarnet började plocka fram julsakerna redan i oktober för att leka med dem. Själv drömde jag om julen hela året.

 Min julklapp var grön. Papperets yta var strukturerat med jugendgirlanger och paketet var knäppt med trådknappar på undersidan, som en kudde. Sonens klapp var av blå bomull. Lillflickans var rött och runt. Det innehöll en flygade sikt. En flygekorre spändes för, utrustades med glasögon med samma dioptrier som Lillans, sikten vadderades och Lillan tog plats. Efter flygturen från gardinstången till grantoppen och åter var Lillan något skakad, men också en smula stolt: nu kunde hon flyga som kusinerna! I belöning fick flygerskan en milkshake med sugrör, som hon intog lojt bakåtlutad i sikten.

Juldag, åter juldag, men en märklig struldag

 fylld av knep och finter, en sån rackarns fuldag

syster kom med klappar, la dem under granen

utanför vårt köksfönster på västra planen

storbrodern, den synske och den virtuose

hade bara en klapp, den låg i en påse

påsen den var vit och hade plastig yta

klappen klang, var helrund, tror det var en gryta

När jag vände ryggen till, klev upp på stolen

för att hämta teburken såg jag i solen

hur hans hår det glänste under gröna mössan

som han hade lånat av den yngre brorsan

sedan låg dom alla tre på morfars hjässa

snurrade som en propeller i sitt esse

motsols omkring huset och till andra sidan

och jag följde med, drevs runt och flög i tiden

Kände blicken sen i nacken över gården

brände gjorde den och visst blev det ett sår sen

när jag klättrade i stora äppelträdet

teburken i morfars ficka, ja så är det!

trodde skjortorna var liksom skåp i köket

bakåt föll jag, mjukt ur drömmen, i försöket

Hippien, barnen och jag skapade våra egna jultraditioner. Vi högg vår egen gran, sprang barfota i snön och badade julbad i timmar med Coca-cola och Irish Coffee. På Träslottets ägor fanns inga röda feta tomtar som ropade Ho ho ho. Hippien hade bannlyst allt amerikanskt. I stället satte vi ut gröt till den grå gårdstomten på brunnskaret vid jul. Oftast åt han upp den, och i vilket fall som helst klättrade han med sina nissar uppför väggarna varje år, för att lägga julklappar till hela familjen på de grova takbjälkarna. Han rimmade på alla klapparna också, för det mesta på ett både klurigt och rytmiskt sätt, men det hände att han misslyckades.

Ett två tre fyra

Alla stråkar är så dyra

- Det kunde man ju faktiskt ändå gissat ändå på formen, sa Sötbarnet.

Bästgrabben och Sötbarnet betraktade klapptillväxten med stor förtjusning. Inte förrän de båda hade börjat skolan började de på allvar ifrågasätta tomtenissarnas existens. Ändå var de mycket moderna på ett annat sätt. De skapade en levande julkalender med gosedjuren som aktörer. Dagens lucka, sportreportage och komiska sketcher. Framför den julröda ridån hängde färgade glödlampor, och bakom den förberedde några av de hundra gosedjuren sina entréer med hjälp av regissörerna. Publiken, det vill säga Hippien och jag, fick sitta på varsin kudde och njuta av föreställningen. Ibland fick publiken till och med varsin mugg glögg eller lite godis. Gosedjuren slogs i brottningsmatcherna så att syntetpälsen rök. Mitt favoritnummer var det med Jens och Göran, två likadana leoparder som hjälptes åt att föra dialog på ett innovativt sätt:

Jens: Nu har vi den äran att presentera…

Göran: … den kände sumobrottaren Apa Fet som ska kämpa…

Jens:… om medaljen i tungvikt med späckhuggaren…

Göran: ... Allan. En applåd för Apa och Allan!

Publiken applåderade entusiastiskt.

Vintrarna under 90-talet var snörika. Våra skottade gångar var en halvmeter breda och en meter djupa. Gårdsplanen såg ut som om den var invaderad av jättesorkar. Ett år när snön låg tjock redan i november beslöt Hippien och jag oss för att göra en alternativ nyårsrevy, en slags krogshow tillsammans med grannarna på High Chaparall, med serverande skådespelare som på Wallmans. Allt för att slippa köra ner till byn i halkan och repetera i bygdegården som vi gjort de senaste åren. Pallmans Kalsonger stod det på de illgröna affischer som vi lät ICA-affären trycka upp och spred i stad och by. Vi skrapade ihop resterna av det gamla revygänget och började skriva sketcher och sånger.

Och med en enkel taliban….

Kall kall kall

Kall sång

Kalsong

Lång kall sång…

Och hårdplast och mjukplast och cellplast och wellplast…

Kalsongutlottningen föregick slutnumret, ett dansnummer med hela ensemblen i gyllene boxershorts. Sopsorteringsvisan sjöng jag stående i kommunens största soptunna, som var till hälften fylld med sten för att den inte skulle välta när jag slog kullerbytta över kanten. Blåmärket i ljumsken blev stort och satt i flera veckor, men numret gick hem. Hippien och jag fungerade i vanlig ordning som kapellmästare respektive regissör för det lilla gänget och spelade dessutom cocktailmusik medan gästerna anlände, samt dragspel och fiol vid borden under middagen. Vi slapp i alla fall servera. Skådespelarna klagade. De fick så ont i axlarna att de hade svårigheter att byta kostym i scenbytena, och det gick åt en hel dunk hembränt till eftersläckningen på slutfesten. Den som klagade mest var ljusskötaren, som haft minst att göra. Jag anade att det var sista revyn på bygden.

Jag fick i alla fall min hyllning i lokalpressen. Bästgrabben rapporterade i det rikt illustrerade numret av Träslottets Nyheter den 23 december att det nu låg 42 julklappar på balkarna och att Mamma fått Dagens Ros för sitt arbete med Pallmans Kalsonger, trots att hon var så trött.

Hippien putsade mässingsluckorna på kakelugnen, medan jag företog en utgrävning i resten av huset inklusive ugnen, spiskåpan och köksfläkten. Sedan skurade vi golvet med såpa och drack glögg. När alla sex barnen satt runt slagbordet med skinka, grönkål, köttbullar och tomatsill var jag lycklig.