Ni undrar säkert varför jag har HJÄLM på mig?! ...när jag bara står såhär på scenen och sällan gör nåt direkt annat än att prata och prata...?

Jo, det är för att ni inte ska skratta iHJÄL mej! Eller som vi säger när vi har bråttom : ihjälmej! HJÄLP mej, HJÄLM mej!! Ni skrattar iHJÄLMej. Ej...

Nej, ni i publiken behöver inte bära hjälm. För risken är väl knappast överhängande att JAG skulle skratta ihjäl ER?! Jag är allvarlig. Och ni ser ju inte så hemskt roliga ut heller...

En gång åkte jag skridskor på Hjälmaren. Men trots att både mamma och pappa hade satt på mig varsin hjälm... så föll jag aldrig en enda gång den gången. Däremot när jag åkte skridskor förutan hjälm hemma på hallgolvet, då halkade jag omkull hela tiden...

Fastän jag varken spelar ishockey, spelar cricket eller spelar amerikansk fotboll, så slog det mej likafullt att : Ta hjälmen på dig ikväll, Helmut! Vi spelar ju trots allt musik mellan varven...

Basfiolen är inte precis det minsta instrumentet - ifall jag skulle ramla från stegen när jag skruvar åt högst upp... och tillpå köpet få hela basen över mej! Då skulle man knappast kalla mig stå-upp-komiker längre... Vore om inte annat kontra(bas)produktivt.

Nå, det här med att uppträda är förresten besynnerligt?! På den tiden när jag klättrade upp i träden... då funkade det utmärkt förutan hjälm. Medan nu, nu när jag har gjort mig totalt beroende av hjälmar för det här lilla numret - nu lyckas jag uppträda fastän jag står kvar på marken!

Egentligen tycker jag att folk borde ta på sig hjälm betydligt oftare!!!! Måste väl vara klart värre för skallen att bli intryckt genom en glasruta än att bli utskrattad genom samma glasruta?!?!

Det viktiga när man står och håller låda är att hjälmen håller. Det gör inte mina skämt helt och hållet...

En annan gång bar jag hjälm för att skydda mej mot fiskmåsarna. Det var morgonen efter att fiskmåsarna trodde att de skyddade sina ungar mot mej. Lite roligt var det nog allt ändå - när man ser scenen såhär utifrån...

Har ni också alltid undrat varför piloter och flygkapténer tycks okloka nog att aldrig köra med äkta hjälm?! De reser ju bara i sådan där skinnhistoria med fåniga öronlappar och glasögon på... som om det skulle hjälpa vid en krasch?!?

Man tänker väl kallt att ska vi dö så kan vi lika gärna göra det helt och hållet... Enda hållet blir ju liksom neråt - som i Helvetet, eller Helmetet.

Nej, tackar vet jag rymdfarare, de plockar på sig rejäla doningar!! Skruvar fast hjälmen i dräkten till och med - för att den inte ska blåsa bort i farten... lite svårt att hitta hjälmen sen bland alla asteroiderna!

En helt annan gång åkte jag ända bort till Saturnus. Skamligt nog upptäckte vi redan vid ryska gränsen hur jag hade jag glömt hjälmen hemma! Men personalen menade det fanns för ont om tid att fara tillbaks och hämta den... Så jag fick vänta tills vi kom fram. Då gav man mej Saturnus-ringen till skyddande gloria, storsint nog!

Högsta berget jag satt mina kängor på heter för övrigt TjäktjaHjälmen (1849 meter över havet). Idag upplever jag det som höjden av vansinne att vi aldrig hade minsta hjälm på oss, när vi gick längs branten av stenblock. Särskilt som bestigningen utspelade sig en bra bit före mobiltelefonernas tidevarv - men det var vi små bockar lyckligt omedvetna om då...

Hm, jag tycks ha tappat humorn nu... Hoppas den hade hjälm på sig!

Slutligen : Varför måste urgamla hjälmar vara så himla tunga?! Kan det vara för att de icke längre är unga...? Eller för att man skulle härdas och bli stark i både kropp och knopp...? Måhända hade Gud tillfälligt slut på lättmetaller just då...?