På taxfree passar jag på att köpa, det är Dubonnet, snus, svart godis till sortimentet i lanthandeln. Då blir Suzanna glad och ställer upp varorna på hyllorna, ställer sig inbjudande. Det gillade jag, att sprida kall värme som om jag redan var berusad. Det var jag inte. Från långt håll – där jag gick i gången – såg jag Dubonnetflaskorna och stocken snus genom jättebadkrukorna i gången. Skyltfönster och en Suhonen som grät. Wind Cry i 35-årsåldern. För den som han ska skriva vad han ska säga, så onaturligt. Så att alla ska förstå men alla förstår inte allt. Han måste förtydliga vad han vill, vad de två vill uppnå. De går sönder de där två. Och gångbron ljuder och det är högt i tak, fullt av folk som lägger sig i fast de inte måste. Du är verkligen avogt inställd. Sedan kryper vi närmare intill varandra. Regnbågar och en essä lyser stor utanför det enda fönstret. Med ett stort rum jag tar idag. Ditt tonfall. Dina formuleringar. En kaffebryggare väsnas. Hysch hysch. Vi måste tysta den. Detta måste vara en ond dröm och kan inget annat vara. Utklädd, hon kommer in, kopplar bort telefonen, det är idag. Högar med arbete. Jag sover utled på hennes soffa. Dörren till morgonen bepansrad och berget och malmen sprängd i denna stad eller by – Ett stort fönster. I taket.

Och i frånvaron av tåg möter vi upp och hon säger att hon bara spelar sårad. Han hade rökt allt det där. Sorglig casualty. Hur hade han inte förändrats? Innan jag helt enkelt vände mig bort och grät.

Cykel- och tidningsställ mot tegelstensväggen. Vi ville ta brittiska ludrets plats och läcka där vår hemlighet. Ta med mig i graven de där stora jointarna på kyrkogården. Sedan mår han dåligt och skriver något. Jag tar en nyktergrogg av fantasi. Som det här är, duger det inte. Jag måste ha hjälp. Och det var den hjälpen jag hade väntat på, tagit fasta på. Ansikten rodde och skrek i mörkret, sedan ville jag få lugn och ro.

Medan ord skrevs, obevekliga rader, och fysiskt ansträngd. Vem bryr sig om ett omdöme på ett rökfritt café? Jag gör det. Stalker berättade vilket skulle få viss betydelse att han drack en dryck utan is (och att han svävade på is) och spelade golf sju månader i sträck utan att göra något annat och att hans affärer blev lidande. Givetvis blev de lidande. Så det pratade vi nog om.

Ser ett lesbiskt pars barn. Det är en pojke. Han har ett ovanligt långt finger. Deras förlovning och all denna sekretess. Han kommer att låna deras telefon, jag ser tydligt en trappa, din trappa och bro. Idag. Jag ser hans högklackade skor sväva fria från hans huva och, ljud från dem, när han lämnar hissen och går. Ett fnitter och en blick som följer.

Ställen dit jag ville gå, där stod han alltid och blängde, man hittade hans rökta cigaretter. Mina parker jag måste passera för att komma in i stadskärnan (den förstörda och den öde). Han sade att jag tyvärr var synlig. Att jag sov. Att jag var sedan länge som svävande ovanpå ett operationsbord för en graviditet. Och att han tyvärr måste hjälpa mig.

(Han hade också insjuknat med inkubationstid men sjukdomen var inte ännu aktiv. Så han kunde ofta arbeta med sitt projekt).

Och jag såg honom själv där jag kom gående på gatan. Det är som att jag ser folk gå in. Fram och tillbaka över bron. Själv åt jag på Liljeholmens Stearinfabrik. Han "måste se menyn framför sig". Djupt troende och vi ses i kyrkan. Allt det där visste jag. Så han började leva ut sin tro och vi bad honom inte om något. Det var här scientologin kom in på allvar också. En tro på någon? En tro på september.

Och att det skulle ta slut då.