Vänjer man sig mot saknaden någon gång
eller kommer den alltid att rinna på då
inom en som en tröstlös tom sång
men man tar ett andetag och ett till
och går vidare och tycker det
är verkligen konstigt
att man inte går vill
eller bara stannar av
och till slut blir totalt still...

Att man klarar av att vara så bara
fungera som om allt var som förr
inte som nu när man bara ser en stängd dörr
men skrattet som för pärlade glatt
i halsen sig nu har satt sig fast
man tar sig själv i kragen
fastän man känner sig matt
för man hoppas så klart efter nästa natt
att en ny dag
skall komma med glädjen
åtminstone ett tag
så man liksom förr
kunde få skratta av hjärtans lust
inte alls känna av svärtan i sitt bröst...