Dina mörka ögons ljus

gnistrade i eufori

när du såg upp på mig

och flämtade

”What are you doing with a fool like me?”

Ett sus

Känslan av att vara fri

det inre leendet

Men

det gamla flyktbeteendet

rädslan, alltid överdriven

att vakna övergiven

när livet är som bäst

det är ju då det finns allra mest

att sakna

Sen blir tillvaron av minnen,

alla sinnen av längtan, drömmar

så vag, så nutiden rinner bort

Saknaden oändlig

Livet, så ofattbart kort

Dina mörka ögon såg

det som fanns inuti

Som både fängslade och släppte fri

den obetvingliga våg

som förde mig mot dig

Så kom

den sjunde vågen, den som mötte regnbågen

Den som skrämde med sin kraft

Allt vi haft

kunde aldrig göras ogjort

allting gick alldeles för fort

Så skönt, så skrämmande och stort

Så mycket större än jag

Så svag, så rädd och liten

och

förlåt

Hur behåller man sig kåt

och stark och glad och kul

när rädslan växer för att snart

bli vardagstrött och ful?

Att allt vackert bara dör

det är nog något bara jag rår för

Men dina ögons mörka ljus

det gnistrar inom mig

när Joe Cocker

väcker

minnet av dig

En annan tid en annanstans

Känner du också nu,

ekot av extasen,

denna svindlande eufori?

”What are you doing with a fool like me?”