Klockan var lite efter tio på morgonen när vi steg ut ur hissen som tagit oss ner till lobbyn. Jag checkade ut oss och vi satte oss i en soffa i loungen medan vi väntade på att bilen skulle köras fram.

Vi hade ätit en tidig frukost på terassen och hamnat i ett långt samtal om gårdagen. Vi hade fyllt i där våra minnen skiljde sig åt och diskuterat oss fram till hur saker troligtvis hängde ihop där vi båda var osäkra. Det var skönt att få prata om allt som hänt med Chandra. Hon hade med inlevelse beskrivit i detalj om vad som hade hänt under de kanske 20 minuterna i tunneln, när jag suttit med den döda kvinnan. Om alla förtvivlade rop på hjälp från människor som rusat in i tunneln och insett att det inte fanns något de kunde göra. Om hur fötvivlan övergått till gråt och tystnad och hur det spontant bildats som en ring runt oss...som för att så skydda det som hände framför dem. Hennes händer darrade när hon berättade episoden.

- Det gav så många människor en känsla av samhörighet och tröst när du satt med henne. Det gav, mitt i det fruktansvärda, situationen en värdighet. Det gjorde det outhärdliga...uthärdligt.

Tårarna rann nerför hennes kinder när hon fortsatte.

- Jag kände så fruktansvärt mycket kärlek till dig när du satt med henne. En kärlek jag aldrig känt för någon. Och någonstans i just det ögonblicket, mitt i allt kaos insåg jag att jag inte längre var en slav under mitt eget trauma...att jag blivit förlöst...blivit fri. Att du var den man jag ville dela min egen mörka hemlighet med. Det låter kanske konstigt att jag kände så i just den stunden...men det var så det var för mig.

Jag drog henne till mig och höll om henne.

- Älskling, jag hade ingen aning om att...allt jag ville var att hon inte skulle vara ensam. Att hon skulle komma tillbaka till livet. Det var så fel att dö på det sättet. Det kändes som jag bara satt där en kort stund...det som hände runt omkring uppfattade jag aldrig. Och att det fick dig att bli fri...ger det hemska en mening för mig.

Hon tittade upp mot mig. De mörka ögonen sökte mig, såg in i mig. Jag torkade bort en tår ur hennes ansikte och fortsatte.

- Kanske finns det en mening...en större ordning runt oss...att det liv som togs ifrån henne där i tunneln...på något sätt gavs vidare till oss som fanns vid henne...på olika sätt för var och en av oss...

- Det är en fantastiskt vacker tanke...och kanske är det så...ja, kanske är det så det är.

Hon tystnade och såg på mig. Studerade mig med allvarliga ögon.

- Jag ser ett hav i dina ögon, sa hon.