Jag vandrar genom en månbelyst skog
Ett spöklikt skimmer uppstår
mellan trädens grenar som sträcker sig
mot den stjärnbeströdda himlen.

Spöklikt, men ej skrämmande snarare betryggande;
en smekning av naturen i min melankoli.
Lunas vita ljus gör allt så mjukt
likt den mjölkvita hyn på en kvinnas barm

Två trädstammar för mina tankar
till ett par ben
De öppnar sig mot mig och i deras mitt
jag förnimmer doften av mjuk, fuktig mossa

Grenarna smeker mitt ansikte,
löven sköljer över mig likt kvinnohår
Skogen är gammal, men samtidigt ung
och trädens suckar är som ljuvaste musik

I fjärran hör jag det ändlösa havet
Vågornas rullningar skapar det mest suktande brus
De slår ej hårt mot klipporna, men mjukt
likt en kvinnas kyss på mina torra läppar

Jag lägger mig ner, på en bädd av vit mossa
Stjärnorna tindrar för min blick
Skogen suckar vidare sin harmoniska melodi
Vågorna slår likt de gjort genom årtusenden

Men jag sluter ögonen och i skogens sköte
blir jag ett med Mörkret.