eoner utav stillestånd
en tidsrymd utan rymd
en tid utan tid
är snart till ända

ett ensamt smutsigt ljus
tindrar i det ändlösa mörka
och plötsligt
föds den första supernovan
explosionsartat
ur svärtans sköte
ur svärtans vånda

stjärnor avlar stjärnor
i eviga tidsåldrar
ljus penetrerar mörker
i detta rum av skapelse

allt är f ö r v i r r i n g

men bortom den bräckliga horisonten
bidar ett svart hål
gigantiskt
tålmodigt sin tid
när jungfrueonen
nått sin ände
skall det svarta hålet
frossa på sin föda

och den rena klarheten
inträder åter
i samma stund ljuset
kvävs i intigheten

se det gudsförgätna
ansiktet vrida sig
i en spiral utav
konvulsioner
i samma stund som
tiden begravs
i kaos sköte

och den rena klarheten
inträder åter
i samma stund ljuset
kvävs av intigheten