vi badar i en grå dimma
vattnet liksom luften
är grå och kall
men vi fryser inte
inte heller är det varmt
vi känner inget, inget alls
vi bara är

vi flyter
och dyker
utforskar världen därunder
den stilla ytan
tänk, vad fyllda av ljus
vattnets pärlemoatomer
egentligen är

vi flyter på rygg
och skönjer den nattsvarta himlen
som plötsligt öppnat sig därovan
den är så still och fjärran
stjärnorna tindrar i fruktlösa
försök att bibehålla sina existenser
och visst,
många är troligtvis slocknade
när deras ljus når våra ögon

men så med ens
förökar sig alla stjärnor
kopulerar med varandra
och i deras extas
lyser de allt starkare
när de når sina klimax
de börjar att cirkulera
i en otrolig hastighet
som om jorden satts i snurr

på fingertoppen av en namnlös jätte

vi ser galaxer och nebulosor
födas och dö
med bara ögonblicks mellanrum
alla färger man kan tänka sig
grönt, blått, rött, gult
rullar, flyter framför våra ögon
därovan och speglas i vattnet
som omger våra t y n g d l ö s a kroppar

sedan på stranden
när allt lugnat sig ser vi
en stjärna falla
den slår ner framför oss
och studsar bort till höger 
där den lägger sig till ro

jag springer efter den
och tar den i min hand
den är ej större än en pingisboll
men lyser starkare gult
nej vitt, än galaxens alla
solar tillsammans
och den bränner min hand
en outhärdlig smärta

jag bollar den mellan
hand till hand
för att sedan lägga den
i en vit snödriva
den fräser till och rök stiger
när jag tar den i min hand igen
har den transformerats till en
liten silvrig boll av metall

jag behåller den
som ett minne
”som ovan
så nedan”