Det har varit en lång, obegriplig helg. Otagbar. En helg med Sonera. Jag antar att om han är död är det han gör på riktigt. Om kylan pratar vi. Den jag samlar på. Finns det människor som kan se, som kan känna igen oss? Var det verkligen såhär stilla och kallt, som ett spöke? Graviditetsmage. Hon var så vacker. Förstår varför jag bara är intresserad av kvinnor. Ägnade hela 2011 åt att bli gravid, antar jag, frågar jag. Hon svarar: ”Jag bor i en storstad med lite mer puls”. Men hon pratar vår dialekt och huset släckte. Hon tog en jointcigarett och drog på munnen som ett hån. Det är 19 grader kallt i en glänta, i skogen, han förstår att jag inte kommer. Men det känns dåligt – jag tål honom inte längre.

Slog signal på en dörr och hon var vännen jag hade pratat med genom gamla år. Hon var nervös, uppfattade att hon var utsatt för terror och plockar upp sina perambulatorer, visade dagstidningarna och kvällspressen och den nya Internetvreden på nätterna.

Ändå drack dessa par Rhenvin på två cafeer. Tyska Lena tittade vaket. Författar-Lena framför i det helt nakna utan att dölja minsta ting. Och lika tyska Kikki är bredvid.

Tittar på och deltar också i ett par timmar vid kaklade hotelliggaren. Jag kan se ännu se planeternas gång över stora klockan i centrala Prag. Här kan man se hennes oväntade ansikte en aning yngre, av Fröken Ur i stingslig strid med gott och ont. Och det onda var stalkern med sina fornnordiska skrifter, och det var okej nu. Vita i ansiktet som smink. Det fanns ”Sådana”. Det var brottsplats, bildades köer. Och som orkade och det var stängt på grund av dröm.

På ögats hornhinna sträcker sig en trappa in i ett rum, skild av denna dörr. Och kostsamt byggs flera våningar efter skilsmässan. Jag är rädd att den dagen kommer när de ska skiljas åt. Askblond med trådsmal kropp, tjock dörr, slår huvudet i en kula. Flickorna stod i sina egna världar. Fönster har dolt och tagit emot en blick, en påkommen. Men jag har inte sett det du har sett. Inte titta på solen. Hennes ögon, hennes blick.