Jag kom direkt från Malmötåget till folkhögskolan och hade bara med mig en liten ryggsäck och fiolen. Pappa skulle komma efter med resväskan som jag hade lämnat i föräldrahemmet. Klockan var knappt halv åtta, så porten var inte öppen än. Jag satte mig på en bänk i solen, åt en medhavd ostsmörgås och rökte en cigarett.

Klockan åtta kom vaktmästaren strosande över den grusknastrande gårdsplanen. Jag packade ihop mina grejor och följde efter.

- Du är först på plan, du får välja rum! log gubben och skramlade med nycklarna.

Jag valde ett enkelrum på första våningen. Rummet vette direkt mot bakgården men hade mörkläggningsgardiner, så det kändes ändå hyggligt avskilt. Jag lämnade ryggsäcken och fiolen och gick för att ta mig en kopp kaffe i matsalen. Ännu så länge var jag den enda gästen. Jag gissade att de flesta av deltagarna på folkmusikkursen skulle anlända med Stockholmståget om en halvtimme.

När jag kom tillbaka till rummet stod en tonårspojke i röd T-shirt och kikade in genom det öppna fönstret. Jag var helt övertygad om att jag hade lämnat det stängt.

- Öppnade du det från utsidan?

Pojken log och klev in genom fönstret. Han var ganska kortväxt men såg stark ut. Håret skiftade i rött och skar sig mot tröjan. Blicken var grönblå och listig. Pannan såg vuxen ut, allvarlig och fårad. På T-shirten stod, under bilden av en yppig kvinna, texten Motstå aldrig en frestelse.

- Jag tar mig in överallt, log gossen.

- Jo, jag kan gissa det.

Jag tog med mig fiolen och ryggsäcken, uppsökte vaktmästaren på andra våningen och förklarade att jag ville byta rum.

- Då får det bli ett dubbelrum, förklarade farbrorn.

Jag förklarade att det gick fint och följde honom genom korridoren till ett ljust rum med en smal säng vid varsin vägg.  Min rumskompis Åsa var redan i färd med att plocka upp klarinett och polskenoter. Hon såg ut som en miljöpartist. Jag förklarade för henne varför jag bytt rum, och berättade om problemet med pojken. Åsa log glatt och ryckte på axlarna. Vi följdes åt till matsalen. Åsa satte sig vid ett bord med tre andra stockholmsmusikanter. Själv tog jag ännu en kopp kaffe på stående fot och återvände sedan till rummet.

Gossen stod mitt på golvet och log sitt försmädliga leende.

- Är du här också? Varför kan du inte lämna mig i fred?

Jag spände blicken i de grönblå ögonen och förväntade mig ett svar. Då hörde jag pappas trygga steg i korridoren.

- Pappa! Kom och hjälp mig! Jag har en inkräktare här!

Pappa var där på fem röda med resväskan, och efter ytterligare några sekunder hade han kopplat polisgrepp på ynglingen.

- Och vilken kurs går du egentligen här på skolan, min unge herre? undrade han medan jag samlade ihop alla de fjorton nycklar som hängde i dörrlås och drällde i skrivbordslådor. Jag visste inte vilken nyckel som gick till rumsdörren, men det fick jag väl utforska senare, tänkte jag. Ett extra hänglås hittade jag också. Det kunde säkert komma till nytta.

- Kursen för tjyv- och rackarknep förstås, log den vanartige grabben.

- Kan tänka mig det, sa pappa. Hur går det med studierna då?

- Inget vidare, faktiskt. Kanske ni har några tips och råd att komma med?

Det började rycka i pappas mungipa. Snart skrattade jag med. Jag skrattade så att jag grät. Genom tårarna kunde jag skönja hur allvarsrynkorna i den unge gossens panna så sakta började upplösas.