är det så

att vi skriver musik till himlen och allt vi är, där vi står på en planet och längtar hem.

Undrar jag över människan och dess syfte, att förstå vilka vi är och hur vi faller samman i en atmosfär som kanske inte är vår. Kanske sattes vi på den här planeten i landsflykt för vår girighet och maktfullkomlighet och hur vi sakta lär oss att vara...

levande

Är vår närmaste släkting en apfamilj vi inte kan bekräfta och kanske borde vi bara minnas varför vi ser på stjärnorna, kanske längtar vi hem och det är därför vi söker ett försvunnet Shangri-La här på jorden.

Hennes skönhet, våldsamma nycker och hur jag kan fånga regndroppar i min hand och kanske är det så häpet när man tillfälligt gästar en så vacker planet i en ändlös rymd.

Kanske det kan vara så att vi är här för att leva så vi kan dö och få komma hem, till himlen, rymden, där våra själar rör sig obehindrat. Borde väl livet här vara utan komplikationer då man har en hel evighet i döden att lösa allt på.

Hoppas jag Schubert ler i sin himmel varje gång vi sjunger Ave Maria, för ingen kommer någonsin skriva något så vackert igen, att det kan sjungas om och om igen. Århundrade efter århundrade.

Brukar jag sällan plocka av blommor om jag inte måste och kanske vet jag det någonstans inom mig hur allt är till låns, varje andetag jag tar, varje solstråle som sveper över mig.

Kanhända att jag rör vid stjärnhimlen på min vänstra axel och längtar hem fast jag jordbunden ser himlavalvet kröka sig runt mina tiderum. Försöker jag inte att vara rädd för döden, jag vet ju intet om den och jag skulle sakna så mycket från den här planeten.

Undrar jag så om stjärnhimlen på min axel är kartan hem, kan jag inget annat än älska in i det vita ljuset och i nanosekunder färdas i det, befriad min fysiska kropp, känna mig hemma, då jag lättar och glömmer varför jag är här.

Hör jag det, Schuberts Ave Maria och vet att han skrev till en annan sfär. Kan jag ömt stryka min älskades hud och se alla svar i hans ögon utan att ha frågat något alls.

Och hur himlens alla stjärnor svarar mig då jag besvarar hans kyss.

Nej, vi är inte härifrån. För jag borde inte känna tyngdlöshet på en planet med gravitation.

Jag borde veta var min själ är. Så kanske är vi bara sorgsna avtryck av en gång lämnad hamn. Faller jag på knä mot en jord som är vackrare än jag någonsin förstått, och jag önskar jag förstod mer.

Känns det ändå som om allt är på plats där jag står, med havet brusande längs mina ben och hur stjärnhimlen leker i varje vågkam. Plockar jag upp månstrålar ur vattendroppar och ler då varje måndroppe hav finner sitt hem igen.

Jag är bara till låns.