Denna gång var det min tur att ta hand om gamlamormor. Förra gången hon besökte oss bodde hon hos min syster.

Där stod hon i sin svarta kappa med fjäder i persianhatten. Någon nytta kunde hon väl alltid göra tänkte jag. Tanten förekom mig och började plantera liljor hon grävt upp på kyrkogården i bergsskrevan i min trädgård. Eftersom hon var nästan blind och fingrarna var kalla som graven märkte hon inte att jag redan grävt ner astrar och vårlök, kastade bort dem i tron att det var ogräs och lät sina jordstammar breda ut sig. När hon fick en stor lök i handen skyllde hon på mig.

För att rädda resten av växterna satte jag mormor att diska i stället. Först klagade hon på att jag inte ägde något förkläde, sedan på att jag hängde min ljusblå överdragströja på handdukshängaren i stället för på klädhängaren i hallen. Jag förklarade att om jag hängde den i hallen skulle jag glömma bort den och smutsa ner en ny tröja nästa gång jag skulle baka, men mormor var envis. Hon slet och drog i tröjan med sina kalla händer och vassa naglar. Frågan var om hon faktiskt var starkare än jag, fast hon varit död i tjugo år, eller om jag bara inte orkade bli tillräckligt arg?

- Vad gör du här egentligen, fräste jag lamt. Du har ju alltid gillat min syster bättre, varför går du inte till henne?