Jag går genom en demokrati som rasat, gråter framför tegelväggen jag aldrig tidigare sett och minns hur det var när vi älskade varandra några månader utanför årstiderna.

Det var andra gator, högre träd, men det gick att klättra upp i dem och sitta nära fåglarna en stund på morgonen, ropa hej till tidningsbudet, samtidigt som skinnet blev tunnare mellan oss.

Jag står framför muren och det gör ont när jag försöker slå sönder den. Det blöder från knogarna och mitt innersta rinner på gatan, men den har blivit hård av blod som ingen orkat se.

Vi kände att vi var oss själva varje stund, såg himlen och pratade utan att vara rädda för livslögner, även en om regnet öste ner som tårar i hemligheter om landet vi kunde förlora.


_______________