Som när det som uttryckligen inte hörs av de tusentals unika kristallformationerna som bäddar över en skör skare av uppbruten is

Så var det på dina läppar den dagen när jag trodde du skulle säga mig

Som när en längtan i alla tänkbara existenser skriker efter bara en, två ord i det sårbara täcket av ett inre

Så stannade dina läppar betänkligt där

Som när tankar försöker omsättas på rörliga, talande läppar och inte gör det
Och din blick vek oundvikligt talande åt annat håll



Som orörda läppar och blickar som ser bort,
så har tystnad ingen färg,
den syns inte,
den hörs inte,

Det är när tystnad känns.

Och så vände du om,
och det enda jag hörde var dina steg,
och för varje ett,
kändes du ännu mer,
som ljudet av dina steg blev allt svagare,
som när du försvann,
var det sedan bara du,

som sedan ekade tomt i min själ.