Hippien hade en ny konstnärlig projektidé: ljudcollage. Han behövde ett hundskall till sin senaste inspelning och meddelade att det var min uppgift att fixa det eftersom jag slarvat bort cd-skivorna med effektljud när jag använt dom i teaterundervisningen.

- Hade inte Björns syrra en sån där norsk älghund? Jag har läst om dem. Det är en gammal ras som utvecklats ur de lokala spetshundsraserna i gränstrakterna mellan Norge och Sverige. En urhund! Det vore väl nåt att dokumentera!

Jag hann inte ringa, för Hippien pratade i telefon, men jag räknade med att systern skulle vara hemma när jag kom, hon hade ju så många djur att sköta om. Jag tog med mig några cd-skivor och pumpade cykeln för ta mig ner till byn och bussen till Skåne.

- Björn kommer i kväll och hjälper mig måla! hojtade Hippien ut på gårdsplanen där jag satt och pillade med ventilgummit.

- Var det honom du pratade med?

- Jo jag kom och tänka på honom eftersom du skulle ner till systern, han är väl arbetslös igen och kunde gott göra ett handtag för släktens skull.

- Synd att jag har orkesterrepetition i kväll, men jag kanske hinner köpa en pizza till er på tillbakavägen?

Jag hade alltså en godtagbar ursäkt för att slippa måla. Inför utsikten att återse Björn, i sällskap med Hippien, upplevde jag blandade känslor.

- Vi har potatis, det duger väl. Svensk husmanskost!

På bussen somnade jag i vanlig ordning, och drömde ljuvt.

Vi gick över ett marsklandskap, min bror och jag. Vi hade snöskor på fötterna, så vi sjönk inte. Båda var vi ljusröda inuti, men han var mest som en skugga, inte särskilt materialiserad.

När vi kom fram till guldgrävarstugan var vår gamle matematiklärare där. Han undrade vad vi hade där att göra, vi var ju inga guldgrävare. Men han körde inte iväg oss. Vi bara stod där på förstubron. Tuvstarren gungade.

Björns syster var hemma när jag kom, men hon ägde ingen dator eller cd-spelare med inspelningsfunktion. Vi fick ta kassettspelaren i stället. Hunden var stor och svart och hade verkligen ett präktigt skall. Jag hoppades att ljudet skulle gå att överföra till Hippiens musikprogram på något vis, utan alltför mycket brus.

Systern hette Fedra. Björn var hennes halvbror. Fedra hade växt upp hos sin far i Bulgarien och hennes svenska var fortfarande lite vacklande. Hon var oerhört händig med djur och snickerier. När hon hörde att hennes bror skulle komma på besök till Träslottet ville hon absolut följa med, och jag kunde inte neka, hon var ju så trevlig.

Vi tog en fika och Fedra hyrde två motorcyklar, en häst och en ledsagare för den första etappen av hemfärden. Fedra red på hästen och ledsagaren och jag körde varsin mc. Ledsagaren hade en rysk profil och verkade anmärkningsvärt intresserad av Fedra. Vid första macken lämnade han sin mc och klev upp till henne på hästryggen. Vid nästa tankställe raggade han upp en svart man till mig, som visade sig vara hans kompis. Han hade nästan samma profil som ryssen, men de var inte släkt.

I Kristianstad tog vi en paus och strosade runt på stan i våra tunna grå persianpälsar. Jag gjorde en avstickare in i ett hyreshus och råkade riva ner ett badkar som hängde på väggen i trapphuset, vilket resulterade i att trappan gick sönder och blev svår att forcera. Jag letade efter hyresvärden men fann ingen, och beslöt mig för att ringa när jag kom hem. Afrikanen grymtade lite över mitt lättsinne.

Männen stannade i Kristianstad och vinkade av oss när vi tog bussen vidare. Den var bred och rymlig. På andra sidan satt ett medelålders sällskap som verkade vara på väg till en fest eller sällskapsresa. De hade en stor vinbox uppriggad mellan stolarna och spelade dockteater i gången. Fedra blev spontan och ville bidra med manus. Då ropade de på mig, som om jag var hennes SFI-lärare. Själva spillde de vin på golvet och roade sig efter bästa förmåga.

Det började skymma. Jag hade uppenbarligen redan missat orkesterrepetitionen. Frågan var om pizzerian skulle vara öppen när vi kom fram till byn, eller om vi skulle få nöja oss med potatis?

Av någon anledning kom jag att tänka på de klarröda tofflor jag fått i present av Björn och hans syster när jag gifte mig med Hippien. Det var något som inte riktigt stämde med dem, fast storleken passade. De var lite för oskyldigt julröda i färgen, och de glänste lite för mycket för att vara riktigt trovärdiga. Måhända var de köpta i Bulgarien.  Javle! stod det under skorna, i träbottnens hålfot. Jag hade alltid tyckt att det lät som en svordom, men kanske var det bara ett bulgariskt varumärke.