Jag utnämnde mig själv till reseledare. Gilsland Spa var det billigaste hotell jag kunde hitta på Internet i området nära Hadrian’ s Wall. Hotellet låg på en höjd strax utanför byn Gilsland. Där fanns enligt hemsidan vandringsleder längs den berömda muren på bekvämt avstånd, en enorm trädgård och en fantastisk utsikt över byn och de betande fåren i hagarna emellan. Bar, Coffee Shop, biljard, Spa och diverse friluftsaktiviteter. Det lät ju bra.

Det fanns ingen buss som passade när vi kom från tåget, och taxi var inte att tänka på enligt Hippien, så vi knatade på med våra knirkande rullväskor. Jag hade köpt ett par gröna fleecevästar till Hippien och mig för att ha på promenaden, och vettiga vandringsskor hade vi allihopa, så det gick väl an.

 Efter en kilometer började fåren bäääa i takt med rullväskornas knirkande.

 - Bäääääileys! sa de. Bääääähhhhleiys!

 - Det finns ju en bar på hotellet. Vi kan ta en drink när vi kommer fram, sa Hippien.

 - Jag gillar inte Baileys, sa jag.

Baren var stängd när vi kom fram, men rummet var stort och vilsamt, en stor dubbelsäng och två små extrasängar, sjuttiotalsmedaljongtapeter och beige heltäckningsmattor.

Vid middagen blev det uppenbart att vi var en sevärdhet: de absolut yngsta gästerna på hotellet, Hippien inräknad. Resten av sällskapet i matsalen utgjordes av gråhåriga damer och herrar, storrökande mellan pauserna i den fyra rätters middagen. Om det här var ett Spa verkade det inte särskilt hälsoinriktat.

Vi beställde en steak á la carte med HP-sås, myntasås, senap och ketchup i små påsar, rödvin och läsk. Damerna vid grannbordet vinkade och log sött.

Efter middagen följde vi kyparens rekommendation och uppsökte puben. Där var det tomt, pensionärerna åt troligen efterrätt eller spelade bingo. Men Derek fanns där, och han ville lära Bästgrabben att spela biljard. Derek var en pedagogisk och barnvänlig själ, så han gick ut lugnt för att Bästgrabben skulle ha en chans. Tyvärr råkade han ta i lite för mycket så att Bästgrabben faktiskt vann partiet. Derek överkom gentlemannamässigt den något pinsamma förlusten, bjöd på öl och cola och presenterade sin nya kvinna, som han träffat på konferensen. Vi pratade engelska så det stod härliga till.

Nästa dag försökte vi oss på en vandring längs Hadrian’ s Wall. Färden gick genom en böljande och vacker natur, men det var då inte mycket man fick se av själva muren, bara en och annan stenbumling och ett bildspel på ett museum. När vi närmade oss ett parti där rejäla murrester enligt kartan skulle finnas att beskåda stod en stor svart tjur i vägen, och Hippien bestämde att vi skulle ta en annan väg

- Men han borde väl vara van vid folk? försökte jag. Stigen står ju utsatt på kartan?

- Tänk på barnen! sa Hippien.

 Jag gav mig.

När vi åkte buss sista biten genom Gilsland fick vi äntligen syn på en bit riktig mur: själva stadsporten. Tyvärr kunde vi inte kliva av bussen för att studera den närmare, eftersom vi var alltför trötta i benen. Vi lerade ner heltäckningsmattan med våra stövlar och somnade nästan i duschen.

Nästa dag beslöt vi att ta det lugnt och utforska rekreationsmöjligheterna på hotellet. Själva Spa-grejen visade sig vara en sulfatrik källa i närheten av hotellet, känd sedan 1800-talet, som man kunde nå genom att passera en hängbro. Ingen äventyrsbassäng, ingen massage. Kanske friluftsaktiviteterna bjöd mer att önska? Vi frågade i receptionen och en någon generad vaktmästare visade oss ut i det övergivna växthuset, där klubbor och bollar till minigolfbanan stod oanvända sedan länge. Vi tog en tur längs den halvt igenvuxna banan, och Bästgrabben vann igen.

Dagen därpå tog vi bussen till London, där Hippien enligt egen utsago ruinerade sig på en indisk middag och översvämmade ett hotellrum genom att glömma stänga av kranen. Jag skämdes förfärligt och hämtade extralakan i receptionen, men varken Hippien eller hotellägerskan verkade bry sig nämnvärt. Förmodligen var det en försäkringsfråga, en sådan som jag inte förstod mig på. Hon trugade Hippien att äta en extra portion bacon till frukost nästa morgon, och låtsades som om udda vore jämnt.