Det jordskalv som orsakade tsumanin i Thailand i december 2004 var det kraftigaste uppmätta någonsin på jorden. Tre hundra tusen människor miste livet.

Lika många svenska hushåll blev strömlösa i stormen Gudrun, som följde i flodvågens spår i januari. I vårt län uppnådde stormen orkanstyrka. Det kan tyckas som en piss i Nilen i jämförelse, men för Hippien innebar det en katastrof: hans nya maskinhall, Annexet, som stod halvbyggt med reglar och byggplast, blåste ner. Vi gick ut med ficklampor i snön och skådade förödelsen. Byggnaden såg ut som en däckad Mårra. Vi trodde inte det var sant.

Hippien grät.

- Nu flyttar vi till stan! sa han.

- Fan heller, det skulle du aldrig stå ut med, du vill inte sälja det här stället ändå och jag vill inte ha två hus, det vet du. Nu spelar vi Yatzy!

Vi tände stearinljus, värmde choklad på vedspisen och spelade Yatzy vid köksbordet. Jag slog Yatzy hela tiden. Blåspöket log och eldanden flackade.

Vi sov på köksgolvet med sovsäckar och liggunderlag, och med barnen emellan oss. Det kändes som det säkraste stället eftersom vi hade både ett golv och två tak över oss. Hippien hade renoverat taket när Bästgrabben föddes, och på något magiskt sätt lyckats bygga ett nytt tak ovanpå det gamla. Jag lade fiolen under köksbordet.

- Fiolen är det enda du bryr dig om, mumlade Hippien.

 - Nej, dig också. Och barnen.

Nästa dag blåste taket på ladan av. Grannen från High Chaparall kom och hjälpte oss spika. Sen fick han ett akut anfall av lappsjuka och for till stan.

I Götaland stormfälldes 75 miljoner kubikmeter skog. På Träslottets ägor fälldes ungefär en fjärdedel av skogsbeståndet. I de mera vattensjuka delarna av markerna var det vid första påseende en katastrof. De otaliga mängderna rotvältor var omöjliga att bärga med en liten Ferguson-traktor och utan ordentligt broade skogsvägar. Vid andra påseendet visade det sig att stormen berättigade till försäkringspengar, och att Hippien hade råd att anlita professionell hjälp. Maskinerna var fantastiska att beskåda. Bästgrabben, Sötbarnet och jag hängde ute i snårskogen och smygkikade för jämnan.

Strömavbrottet varade i tre veckor, telefonavbrottet ungefär lika länge. Ibland hade vi mobiltäckning från taket på vedboden, men det var förstås ett äventyr att ta sig upp i halkan.

Kylan var hygglig, så vi flyttade ut matvarorna i snön.

En dag kom två unga, snygga militärer och hälsade på. Hippien var ute i skogen och inventerade rotvältor. Jag bjöd in dem på kaffe, men de förklarade att de letade efter äldre människor i nöd. Jag blev smickrad över att jag tydligen inte tillhörde kategorin äldre nödställda.

Den lokala byggfirman som vi anlitat delade vår sorg över förödelsen. När försäkringspengarna var klara deklarerade de på sin yrkesheder att Annexet skulle bestå när alla andra byggnader i bygden rasat. Jag trodde dem, det var hyggliga gubbar.