Vårdlärarna hade vita rockar på sig även under planeringsdagarna och log oklanderligt fräscha leenden. Själv hade jag min vanliga jeanskjol med väst och en himmelsblå tröja. Den satt fortfarande hyggligt, konstaterade jag, trots att kroppen inte var lika spänstig som förr. Sjuksköterskorna beklagade sig över hur mycket de hade att bestyra på obetald arbetstid och sade i samma andetag att man ska ju inte beklaga sig. Jag beklagade mig inte, smet bara hem lite tidigare första dagen och skyllde på att jag pendlade.

Andra dagen fick vi göra en rockad i arbetsrummet eftersom min före detta kollega kom för att plocka ihop sina böcker. Och jag som redan börjat plocka upp mina, och hänga teaterkläder på stålgalgar. Jaja, det är smällar man får ta. Jag tänkte ta skrivbordet vid fönstret i stället, men då satt den gamle teaterläraren där också och studerade skärmsläckaren på den gemensamma datorn.

Det var en underlig bild, en fixeringsbild. Jag visade kollegan att man kunde vända den till stående format, och då framträdde en landskapsbild. Det såg ut som en solnedgång över en stilla havstrand, några molnslöjor och klippor. Vände man bilden till liggande blev bilden betydligt mer dynamisk och visade framrusande molnformationer i närbild. Det såg ut som två 2D-bilder. Tänk om man kunde sätta ihop dem? Jag gjorde ett försök och vred skärmen diagonalt. Bilden föreställde nu en stormgud som rusade rakt mot betraktaren, i full 3D-dynamik. Den var svartvit, men jag tänkte att den skulle göra sig utmärkt i himmelsblått också.

Det blev aldrig riktigt tid för någon egentlig överlämning med min forne kollega. Han var tystlåten, verkade fullt koncentrerad på sorteringen av sina gamla papper och drog sig tillbaka för att äta lunch hemma.

På eftermiddagen skulle jag fortsätta att planera med sjuksköterskorna. Den ena av dem ville ha picknick på berget, men var småsur för att hennes kollega antytt att den improviserade utflyktsplatsen inte dög. Hon hade ju själv flätat hägnet med eleverna terminen innan, och var hon rädd att papperen skulle blåsa bort kunde hon väl sätta in dem i en pärm?

- Kom igen, klart vi ska upp på berget! Solen skiner ju och himlen är blå, sa jag.

Efter fikat flyttade vi in i det gamla sanatoriet på sydsidan av berget. Pojkarnas rum stod det i vit stuckaturskrift på den gula väggen över dörröppningen. Man kunde riktigt se de små bleka pojkarna med sina välskrubbade öron halka omkring på golvet i sina urvuxna byxor.

Vi städade lite i laboratorieförrådet. Jag fick sortera objektglas och täckglas. Dramasalen hade ett stort härligt trägolv. Det räckte nästan för att jag skulle få lust att springa igen.Min egen planering fick jag väl göra på bussen, som vanligt.

Eftersom kollegorna berättat att eleverna förra terminen hade arbetat med en drömpjäs i skogen, ägnade jag natten åt att leta igenom hyllorna efter mina gamla manus av Ett Drömspel och En midsommarnattsdröm. Jag lyckades få tag i det mesta av båda. Några sidor var försvunna men jag skrev snabbt en resumé. Föreställningen var filmad och eleverna skulle ta med sig DVD:n nästa dag. Jag började bli förväntansfull, och tänkte mig att vi skulle leda över diskussionen till teater i allmänhet och så småningom arbeta vidare med den av de två pjäserna de inte satt upp innan på ett sökande, utforskande, demokratiskt sätt. Jag kände att en himmelsblå, hoppfull känsla förenade de båda pjäserna och den svenska sommaren, som fortfarande stod i sin prydno. Att eleverna redan var vana vid att arbeta utomhus var ju utmärkt. Då hade de säkert fått en del röstträning på köpet.

Tredje dagen var den gamle teaterläraren inte där, så jag fick sortera tillbaka  mina saker till hans skrivbord igen. 

Eleverna kom strosande vid tiotiden, hängde vid skrivborden och fikade. Halv elva hade alla ännu inte kommit, men jag föreslog att vi ändå skulle börja se på filmen så att vi hann med diskutera den innan lunch.

Filmen var kort. Föreställningen var av helt annat slag än jag hade kunna föreställa mig. Scenen utspelade sig i ett parklandskap, förmodligen kring kurortshotellet. I första scenen stod fem flickor i sekelskifteskläder på stenmuren utanför en av de gamla parkvillorna och sjöng en välkomstsång. Det verkade handla om den unga dottern i huset, som skulle fira sin födelsedag. Rösterna hördes kraftigt och tydligt, och timingen med det ankommande stojande sällskapet, som dök upp ur intet på grusvägen, var utmärkt. Efter en snabb rapp dialog i folklustspelstil försvann hela sällskapet in i huset. Sen var det slut.

- Och vad hände sen? undrade jag häpet.

Eleverna förklarade att sedan hade spelet övergått i en slags interaktiv teater, ett levande rollspel där de åskådare som ville fick stega upp för den knirkande trappan och själva tala med födelsedagsbarnet, som låg under sin filt och drömde.

- Var det liksom det som var själva drömspelet?

Nja, det var ju snarare det att eleverna själva hade fått hjälpa till och skriva sitt drömmanus, formulera sina egna repliker tillsammans med regissören, som inte var den gamle teaterläraren utan en ung man från amatörteaterföreningen.

Min himmelsblå dröm fadade allt mer i kanterna. Det var liksom inte den rätta blå färgen, som Strindberg skulle ha sagt. Jag kände mig som en hopplöst gammal demokratisk romantiker. Tämligen stillsamt stod jag och såg på hur himlen krackelerade ovanför mitt huvud.