På tidigt 60-tal, när jag gjorde lumpen, accepterade jag först att bli sjukvårdare med kpist. Efterhand upplevde jag mig som så kluven att jag valde att begära vapenfri tjänst. Det innebar tre månader extra utöver de tio som var givna.

Vi var tre som ansökte: en var skotträdd, en hade religiösa motiv och sen jag som enbart hade moraliska argument.

Den kritiska frågan var att om min familj skulle angripas med beväpnat våld skulle jag då inte försvara dem? Svaret var och är givet. 

Intervjun med kaptenen på plutonen ledde ingenvart. Han medgav att underbefälen var otillräckliga. Jag menade att det de enda fiende jag såg var dem. De hade berättat om FN-tjänst i Kongo, där det skrämt upp ”infödingar” i träden och sedan skjutit ned dem.

Som militär sjukvårdare som vapenvägrat hamnade jag på militärsjukhuset i Hässleholm. Jag fixade varmbad åt läkare och tandläkare, (som drog ut visdomständerna) och som i sin tur lärde mig att spela schack.

Så småningom lyckades jag få bo utom kasern och hyrde mig en vindsvåning där jag kunde möta min första kärlek!