Jag gick ombord i mitten av januari. Vårt lilla skepp vilande i vintervagga. Under presenning, något kurande. Blötsnö föll.
Värmde ruffen med spisen. Tände fotogenlampan. Tog kaffe. Hade whisky.
Mindes. Drömde. Mer än två varv runt jorden hittills.
Tänkte på kommande sommar, på seglatser.
Kände.
"Djävlar, än kan jag. Än finns det tid".
Och, senare, när jag lämnade henne ensam i mörkret, smekte jag hennes runda häck, kysste henne om bogen.