En sötsurlukt av svett och tobak stötte mig fram mot en gråhårig sak med fladdrande öronsnibbar och skärande urinlukt. Omöjlig att nonchalera stod hon fastvuxen vid kassan med ett paket körsbärstomater för sina ögon. ”Ser du, det är minst fem av dem som är grå, och säkert tie som är mjuka. Nehej du flicka lilla, den här får du allt gå tillbaka med.” Hon ställde resolut ner asken framför kassörskan med en nöjd min.

Det kröp under skinnet på mig. Det var som min födelse. Jag hade inga val och tvingades nu ta del av det hela. Och jag kände hur min inre termostat vreds mot rött. Det var som om hela mitt väsen och hela min kropp kämpade emot och försökte ta död på den ohyra jag nu omringades av.  Det började klia. Jag sänkte ner mitt huvud och strök av pannan som helt hastigt blivit fuktig och tittade upp utan att riktigt veta var jag skulle fixera blicken. En fläkt surrade. Löpsedlar skrek ut något om rysskränkningar och bortskämda ”så ska det låta-artister.” För min del hade ryssen gärna fått invadera igår. Det här landet behövde lära sig att gå i takt. Behövde lära sig att köa. I något av ett yrselanfall vände jag mig ändå om för att hitta någon sorts balans, samtidigt som jag hastigt svalde ett par gånger för att slippa spy.  Kön växte. En man i femtioårsåldern hängde över sin vagn med glasögonen på nästippen och läste expressen med ett kluckande ljud som han utstötte efter varje gång han vänt sida och svept över kön med sin blick. En frenetiskt tuggande kvinna tittade mot klockan på sin arm och spräckte tomrumsbubblan med en högljudd suck. Människor vaggade och bytte stödben. En pojke i sexårsåldern grät och drog i sin pappas svarta adidasbyxor. Pappan, med mobilen två decimeter från ansiktet föreföll fullständigt ovetande om sin sons omedelbara närhet och sorg. Och direkt bakom mig, den där söta lukten av tobak och svett. En man med rester runt munnen i sitt köttiga ansikte. Nikotin och en jävulsk förtorkad massa som jag av någon anledning direkt klassificerade som kebabpizza. Han höll ett sexpack Tingsryd under armen och stod med en frapperande stolt hållning. Orakad, med en hy som bakbelyst lyste gult av nikotin. Med ett belåtet leende nickade han mot mig när jag i min vändande rörelse strukit över hans bukfett. Jag vände mig mot urinlukten igen.

”Det var likadant förra veckan”, fortfor tanten. ”Vad är det för grönsaker ni försöker att lura på oss egentligen? Ser ni inte att de är ludna? Detta är ju inte ens grisamat. Bara att kassera.”

”Jag ber om ursäkt, ibland blir de stötta och då blir de snabbare grå”, sa kassörskan utan att riktigt förstå hur rätt hon hittat med sin kommentar.

Jag la upp den gula pinnen som för att skynda på blöjbytet.

”Ursäkta min herre, men jag är inte riktigt klar här”, sa hon och placerade pinnen längst bak i den lilla rännan.

Det skulle bli en lång dag. Jag skulle komma känna mig smutsig och doppad i skit. Jag skulle komma att bli tampongen som kom fel, innan jag med en glansig blick äntligen kunde låsa om mig och kippa efter andan inuti min kaross.

 Regndroppar slogs till fragment, förenades och blev till små rännilar över bilrutan där jag satt i mitt förfall. Karossen var rostäten, dess innanmäte liknade mest en container bakom en byggarbetsplats. Bland rester från förbrukat material och livsuppehållande förnödenheter satt jag innesluten. Och jag tittade ner på den tomma askkoppen som stod gapande. Tjäran som fastnat i bilinredningen. Resterna kramade mörkt om mig och liksom undrade om det inte var dags nu igen. Dags att dra ner frisk väldoftande tobak i lungorna istället för det här mörkt sura som omärkbart svagt dröjde kvar och klingade av i sin styrka.

Jag slog ner askkoppen som öppen stod och skrek, slöt mina ögon och försökte för mitt inre se ett vattenkraftverk. Jag föreställde mig vattenreservoaren bakom. Trycket och hur massan liksom girigt sökte efter en springa, sökte efter en svaghet. Och hur den där springan så äntligen kom. Och det som sedan följde. Vrålet, ursinnet. Hur floden fick terrängen att rista, hur den girigt drack landskapet till alltsammans förenats och flöt stilla fram i en sorts tryckutjämnande rap. Jag öppnade ögonen. Rutan hade börjat imma igen. Jag tog en isskrapa och drog bort kondensen och såg ut mot vanvettet. Såg vattendropparna stänka upp från asfalten. Hur människorna kom och gick. Mannen med glasögonen och det kluckande ljudet. Tiggaren som alla konsekvent vägrade att se, med sin mörkbruna manchesterkudde och sin gulgråa pappmugg som drog sig närmare väggen under det utskjutande taket för att komma undan regnet. Pojken i sexårsåldern med en lakritsstång i munnen kom med ett grabbatag i addidasbyxorna ut med sin mobiltelefonpappa, skärmen satt nu en decimeter från ögonen. Undrar om han har gps-anslutning på den där, tänkte jag och drog handen över mitt ansikte. Kebabpizze-ansiktet gick runt huven på min bil och satte sig i en vinröd Volvo 245:a.

Med bilnycklarna i munnen dumpade han sitt sexpack på passagerarplatsen och sköljde över det med ett par paket Level och medvurst av något slag. Han nickade åt mig genom stålkarosserna. Jag vände min blick mot regnet och hörde hur fläktremmen tjöt när bilmotorn gick igång. Av en reflex gick min blick åt sidan igen, där såg jag att han bytt nyckeln mot en mobiltelefon. Han sträckte bak sitt huvud i ett leende och knyckte in backen.

Medvetet försökte jag sänka min andningsfrekvens och startade upp min bil. Bara själva vetskapen att han höll mig innesluten gjorde mig illamående. Att detta äckel till köttansikte tvingade mig till något i tid och rum. Min mage spändes ut och jag sköt ut den varma luften genom näsborrarna. Min självkontrollerade andning fick rutan att mjölkas igen.  Jag tände backlamporna som ytterligare en signal att jag var på väg och ville egentligen inte, men jag var helt enkelt tvungen, blicken gick mot backspegeln och det enorma huvudet. Reaktionen uteblev. Bland resterna i hans skägg såg jag mobiltelefonen. Han gungade fram och tillbaka i ett skratt där han satt. Inte minsta tendens, helvetet tänkte inte flytta sig.

Plötsligt öppnade sig askkoppens lucka. Sakta steg den upp. Jag örfilade igen dess kaxiga gap och tryckte ner kopplingen. La in ettan, och sedan backen. Ettan igen, backen och såg mig omkring. Framför mig en vägg, till höger en vit Peugeot och på min vänstra sida, någon meter och en blå Audi och sedan den här vinröda Volvon rakt bakom mig. Jag satt fast som en iskub i min form och gasade. La in ettan, gasade, la in backen, frikopplade och gav gas i cirka trettio sekunder utan att få fram en reaktion. Han satt i sitt samtal.

Jag tände upp backlamporna genom att slita i backväxeln och stampade ner gaspedalen mot mattan. Sedan släppte jag kopplingen. Min container tog ett skutt bak mot hindret och flyttade det några decimeter. En rak höger och ettan skorrade in. En studs fram mot väggen och i med backen igen. PANG! En hög och distinkt smäll när plåtkarosserna möttes följdes av ett kort gnisslande ljud och helvetet flyttade sig någon decimeter igen. Så jävla bra det kändes. Jag sopade in ettan igen. Backen, PANG! Ettan. Backen, PANG! Ettan. Backen, PANG! När jag tittade upp i backspegeln såg jag hur kebabpizzeansiktet stöttes omkring inne i kupén. Där satt han. Som ett stycke nyupphängt kött på ett slakteri. Rätt man på rätt plats. Äntligen såg han vaken ut. Äntligen var han medveten om skeendet runt honom och om sina mot- och medmänniskor. Som en flipperkula studsade jag mig på detta sätt ut med en känsla av fullkomlighet och lämnade hans front fullständigt demolerad och med ett högerdäck som såg ut som en bananklase lämnats till en grupp utsvultna babianer. Nu hade han all tid i världen att sitta där i sin kupé och gunga med sin telefon. Harmonisk med ett fullständigt lugn, som en tjärn djupt inne i de värmländska skogarna svängde jag sedermera ut från parkeringen och lämnade honom stilla. Jag hade åstadkommit något. Äntligen var jag på väg. Vattenmassorna hade snurrat genom generatorerna och TILT låg nu fast upptänt. Äntligen var jag på väg hem!

 Över gårdsplanen kom en boll rullande mot mina fötter. Den studsade till precis framför mig och jag tjongade till den så ungdjävlarna fick tillbringa resten av eftermiddagen med att leta efter den.

”Vad fan gör du”, skrek en av lintottarna mot mig.

”Håll käften ditt förbannade avfall innan huvudet åker samma väg”, skrek jag tillbaka mot dem där de försvann in mot skogsdungen.

Halvvägs upp genom trapphuset öppnade grannen under mig sin dörr.

”Hej”, sa hon och vände sig för att låsa.

”Hej”, sa jag.

”Fast egentligen borde jag kanske säga HEJ”, fortfor jag.

”Hur menar du”, sa hon.

De tunna läpparna i det sömndruckna lite svullna ansiktet drogs ut.

”Ja vi borde kanske använda oss av VERSALER istället, precis som du gör med namnen på karlarna du skriker ut dygnets alla timmar.”

Hon slog ner sin blick och hastade förbi mellan mig och ledstången. Parfymdoften var söt och tung och gjorde mig vimmelkantig.

”ERIK, JOHAN, PETER, KARL, TOBBA, DANNE, LASSE… ” Som en matros tjänstgörande på en ubåt under attack stod hon gapande, ungefär som hon räknade sjunkbombernas avstånd. Skrovet pulserade i väntan på den stora smällen. ”MEN SÅ RING LOKET, LASSE, LOTTA… ELLER VEM FAN MAN NU RINGER TILL …”, hon riste till ett par gånger och sprang sedan läck. ”BINGO, VI HAR BINGO I LOKALEN!” utbrast jag efter hennes stövlar som fick fart och hastigt klick klockade sin väg nerför trapphuset.

”GLÖMDE JAG NÅGON!?” la jag av som en sista salva mot utgången och vände mig för att med nyckeln smeka upp min dörr. Jag packade in mina varor och satte mig ned vid datorn. Läste ett par Facebookuppdateringar, som vanligt var det fullständig idioti uppblandad med ointressant information.

Jörgen lät meddela att det idag var +15 och att han senare under dagen skulle besöka tandläkaren. Susanne skrev om hur mycket hon älskade någon Håkan, och hur hon minsann skulle bevisa för honom att något verkligen inte alls var som han trodde det var. Jahaja tänkte jag och scrollade vidare.

Hjärnuppmjukningen hade inletts. Det var som om det mina ögon matade mitt medvetande med höll på att fullständigt och totalt lösgöra mitt tänkande. Och som om det inte var nog med detta så kom då denna frågeställning igen för mitt fokus.

Den var ställd av Johanna, hon inledde med: ”Nu ska jag fråga några frågor, ni behöver inte bli sur här. Jag menar faktiskt inget illa. Det är såhär, jag har funderat mycket på de s.k. tiggarna…”

Och redan här förstod jag essensen av statusen och de följande närmare femtio kommentarerna, men ändå kunde jag inte förmå mig till att ens blinka och rulla ner ett endaste hack på rullningslisten. Nej, som en limsniffande gatupojke i Bombay så drogs jag till exakt samma eterdimma igen. Jag var tvungen att förvissa mig om landets rädsla, dess totala upplösning och avsaknad av eget tänkande genom att läsa hela tråden.

Hon fortsatte: ” Det måste ju vara en organisation, för... Vem har hjälpt dom hit? Vem har lärt dem att tala svenska? Vem ordnar boende för dom? Vem skjutsar omkring dom? Vem är det som står och håller koll på dom? Och varför är det aldrig två tiggare på samma ställe? Jaja, never ending story. Jag har iallafall aldrig sett Hjälp en tiggare-jobb på Arbetsförmedlingen. Sorry, men jag tycker det är svindrygt att möta dem varje gång jag ska handla, jag undviker faktiskt att handla vissa ggr. Hej.”

Ja Johanna, först och främst vad bra att du undviker att handla. Vem fan undviker inte det med risk för att träffa människor som dig, tänkte jag och började med en tilltagande huvudvärk bearbeta pannan med min vänsterhand alltmedan jag med min högra scrollade genom kommentarerna på Johannas frågeställning.

Axel bekräftade Johannas teorier och vidhöll också han hur jobbigt det var att åka och handla och behöva utsättas för obehaget med att se dem.

Erika som var anställd av migrationsverket skrev vidare: ”Vi måste vara mer medvetna vilka vi ger till så att pengarna går dit de ska. Hur säkert är det inte att pengarna till de här romerna istället inte går till extremiströrelser som IS, eller någon annan rörelse för att få pengar eller droger. Rätt som det är så köper de vapen och skjuter de som hjälper dem. Precis som Isis står de där en dag utanför våra matvarubutiker med automatvapen i hand och befäster aggressivt sitt femton gånger tio meter stora kalifat.”

Mitt huvud höll nu på att sprängas av värk och tanken på en Mujahedin vid min lokala Coop-nära affär kändes som en direktverkande 10.000mg Ipren.

”Ja, han utanför mitt jobb har minsann bil och den är inte så pjåkig heller”, sa Veronica och tillade ”Jag tror faktiskt det är en Mercedes, en guldgul, som sand typ.”

Det knäppte i mitt huvud. Precis som den där gången i åttan, båtturen med Micke då jag tappade mina nycklar och med en sådan självklarhet slängde mig ner efter dem. Jag fick tag i de där nycklarna den där gången men hade missuppfattat hur djupt ner i slammet jag egentligen befann mig.

På min väg upp mot ljuset omslöts jag av ett tickande mörker där ytan strålade grumligt och föreföll mig nära, så nära. Men i takt med att jag steg började avståndet motsägelsefullt nog kännas plågsamt utom räckhåll. Dörren till syret och ljuset kändes som en hägring. Fönstret stod öppet, fast ändå inte. Och jag vet inte hur det egentligen gick till, men jag klöv faktiskt vattenytan genom en fullständigt utommänsklig ansträngning den där gången. Men där och då, mitt i mörkret, trodde jag att det var ute med mig. Att jag skulle dö med det där tickande ljudet i min skalle, precis som en klocka som helt hastigt bara slutar slå. Paniken infann sig igen.

Jag noterade små ryckningar kring min hals, sneglade på högerhanden som omslöt musen och såg hur pulsen tickade i en zon mellan tummen och pekfingret. Min tunga hade torkat fast med gomseglet. Något måste göras.

Inch Allah!! skrev jag i kommentatorsfältet och studsade sedan upp och utbrast: ”Dö era jävla grisar, eller ge åtminstone fan i att åka och handla!”

Efter att jag fått utlopp för lite av det som kokade i mig så satte jag mig ner vid datorn igen. Jag skrev ”Folk är fan i mig inte kloka” i en egen statusuppdatering, mörklade datorskärmen och gick ut på min balkong för att dra in ungefär trettio djupa andetag.

 Det var alltså för det här så många unga män dog på stränderna i Normandie för 70 år sedan. Det var alltså för detta människor stred och drevs genom Iwo Jimas moskitfyllda djungler. Det var alltså för detta vi släppte Little Boy och den andra över Nagasaki.

För att människor aldrig mer skulle slippa se världens fattigdom, orättvisa och utsatthet. För att människor aldrig mer skulle behöva känna skuld eller samvete. För att människor skulle kunna lalla runt i sin lilla pleasantvillebubbla för evigt. Kriget var över och alla problem var nu ickeproblem som skulle drivas ut ur vårt synfält.

På himlen höll solen - den som helt hastigt visat sig efter regnet - nu på att gå ned. Och det var inget särskilt märkvärdigt med det. Dagens jobb var utfört och nu lyste den lite fimpgrått innan den drog. Kom aldrig mer tillbaks om du alltid ska vara så sen din jäkla sjusovare hytte jag åt den och gick sedan in. Det trängande behovet av en mugg starkt kaffe hade nu växt sig till en nödvändighet.

Jag knäppte igång vattenkokaren och väntade till fräsandet och bubblandet skulle upphöra, sträckte mig mot skåpet över fläkten där kaffet stod. Jag öppnade dörren och letade i blindo med blicken mot den vita kaffekokaren som ångade igen det lilla fönstret där den stod med en fläckvis lite underligt brun beläggning. Fast det var Augusti hängde julgardinerna fortfarande kvar. Undra om det ens är lönt att byta de där hann jag överlägga med mig själv innan vattenkokaren sa klock. Formerna mina fingrar sökte efter fann inte burken med kaffe. Jag tittade in, och mycket riktigt... Jag skulle tvingas att beblanda mig med dem igen.

 Med en känsla av tomhet satte jag mig i bilen och åkte iväg, jag hade inte ens längre en känsla av avsmak utan leddes automatiskt av vägen mot affären. Det var en surrealistisk känsla som uppfyllde mig. Jag inbillade mig att den liknade den av att ledas till sin egen avrättning. Fullständig tomhet och ändå fanns där inte plats för något enda ett. Inte en reflektion, inte en tanke eller en endaste minnesbild. Tomhet. Och på radion i min container sjöng Carola Hallelujah och jag gungade faktiskt till och det blev några hallelujah i refrängen. Vad var det som hände med mig? Hade jag en tumör som växte i min hjärna? Hade den nu hastigt växt och masserade några för mitt medvetande okända och otillgängliga områden? Jag visste inte, och frågorna klingade också av med den sista refrängen. Och jag vet inte riktigt hur men senare fann jag mig faktiskt återigen där, gungande som ett kreatur i en kassakö för att tillgodose mitt näringsbehov.  Avsmaken inför miljön och allt vad den förde med sig, dofterna och människorna jag var tvungen att omge mig med fick minna sinnen att vindla. Jag sänkte ner pannan som nu börjat pärlas och strök bort svetten med underarmen och frös till när jag sneglande läste tidningsrubrikerna: Rysskränkningar och bortskämda ”Så ska det låta-artister.” Folk är fan inte kloka tänkte jag, drog in luft och räknade tyst till tre. Långsamt lät jag det förorenade syret flöda in och ut ur mina uppspärrade näsborrar. De vibrerade i avsmak, som kvarlämnad hud på en vindpinad stäpp från ett till hälften uppätet kadaver. Som ostämda membran visslade de ut klagosången med dess försäkran. Allt var kontanimerat. Jag slöt mina ögon, det pulserade i rött och svart under mina ögonlock. Något irriterade, jag satte tummen och pekfingret över min näsrygg, gnuggade tårkanalerna och åt sidan till mot mina ögonlock. Jag masserade mycket lätt i små cirkelformade rörelser, som om jag varsamt strök en något större spindel och kände hur tårar började komma. Folk är fan i mig inte kloka tänkte jag och lät så bilden av ett vattenkraftverk skölja genom mitt inre.