Jag hittade några minnen.
Ett par fotografi som togs någongång för 13 år sedan.
En helt annan familj uppenbarade sig, förklarade sig för mig.

En mor med filmstjärne leendet

/Kan det vara för jag var i din famn, eller har du alltid sett ut så?/

En far med håret kvar

/Ja, lite grann i alla fall, saknar du det?/

En bror med glasögonen på sned upptagen med att lära sig multiplikationstabellen.

/för första gången, mån tro?/

En syster med ofärgat hår och en gnutta snällhet kvar.

/Men visst fick jag mig en smäll då och då?/

Och lilla jag, med skrattet i mungipan och glimten i ögat.

/Vilken frihet att springa omkring utan byxor, säg när slutade jag?/

En tillbaka-blick i skymundan,
då vi inget visste om framtiden och då livet lekte.

Säg nu kära mor,

hur känns det att tackla med två
tonårsdöttrar med ditt egna heta temperament.

En man med mycket lite hår
men är ändå den samma, gamla dåre.

En son som du så gärna vill banka vett i,
och klippa håret på.

Längtar du tillbaka?

Hur som helst, mamma lilla,
så älskar jag dig,

från samma stund jag öppnade ögonen
och tills de stängs igen

och gud vet hur mycket.